De såg båda länge på varandra  innan de började prata. Hon tyckte att han såg bekant ut men ändå främmande. Inte riktigt lik sig ifrån det foto han skickat. Hon hade så många frågor men mest av allt ville hon veta vem som var hennes mamma. Levde hon och i så fall var? Kunde hon få träffa henne? I breven hade han antytt att han helst ville berätta om henne när de möttes öga emot öga. Han berättade lite av varje men gled undan när hon ville ha mera konkreta besked. Han hade varit utomlands så länge nu att folk säkert hade flyttat men så fort de kom hem till Stockholm skulle han hjälpa henne att kontakta modern.  Han berättade att hon hade en syster!
Ja flera syskon faktiskt! I samma äktenskap som han fick henne  fanns det en helsyster. När hon hörde det blev hon alldeles varm av lycka. Tänka sig att det fanns systrar någonstans. Hon som varit så ensam. Så trollade han upp en flaska på bordet och hällde upp två stora glas.  - Tack jag dricker inte sprit, sade hon lågt och han skrattade till.  -Det borde jag gett mig fan på, du är ju uppfostrad av frimicklarna. Nå, detta är inte sprit utan vin och det drack Jesus eller hur?  Han log emot henne och hon kände sig barnslig och dum. Visst kunde hon dricka ett glas vin. Det gjorde man nog i hans värld? Hon smakade och det var sött och gott. Som solmogna körsbär. Hon drack ur hela glaset och han hällde upp ett nytt.  - Se så flicka lilla. Du är så blek. Du behöver lite rosor på kinderna.

Hon måste gå och kissa men var generad och satt länge med det där andra glaset innan hon vågade fråga var badrummet låg. Han log och visade henne och hon låste dörren och sjönk lättad ner på toalettstolen. Allting kändes så märkligt. Så overkligt. Hon hade en pappa plötsligt. Bara så där! Men han var ju ändå som en främling. Så blaskade hon lite kallt vatten i ansiktet och gick ut till honom.

Hon drack upp vinet som var kvar i glaset.

Sedan mindes hon inte vad som hänt. Fragment fanns där men var det minnen eller mardrömmar? Hur hon släpades i säng och hur hennes kläder drogs av. Ja, hon såg sina byxor ligga i en hög på golvet och lutade sig fram. Hon mindes riktigt, knappen i midjan var bortsliten. De bara armarna hade blåmärken av hans händer som hållit henne nere.

Hon hade  visserligen varit drogad av någonting men hon var ganska van vid att försvara sig själv så han hade säkert fått kämpa en hel del.  Han hade varit stor och tung över henne och hon hade trott att hon skulle kvävas och efteråt hade hon kräkts på golvet invid sänggaveln. Hon förde försiktigt ned handen till underlivet. Hur skulle hon kunna veta ifall någonting var fel där nere?  Vem kunde hon fråga om sådant?  Det blödde lite mera och hon såg att hon hade intorkat blod på lårens insidor. Det stämde alltså att det blödde första gången?  Men så här mycket?

Egentligen brydde hon sig inte för ögonblicket. Hon var liksom inkapslad i den där glaskupan som  hon tidigt skaffat sig för att avskärma omvärlden vid behov. Den som hon  skapat åt sig som liten när fostermoderns långa arga ström av ord östes över henne utan att ge henne ens en liten chans att förstå vad det hela hade handlat om. När hon som straff för någonting hon inte förstod stängdes in i den mörka garderoben i hallen .Hon bara satt där och tänkte på ingenting.  Den tekniken använde hon nu med.

Det knackade på dörren ingen. Hårdare den här gången.  -Kommer inte fröken ut och betalar räkningen så ringer jag till polisen!  Polisen?

Vad hade hon gjort? Hade hennes pappa smitit ifrån hotellnotan? Det såg inte bättre ut. Men hon hade inte ett öre. De sista besparingarna hade gått åt till biljetten hit. Det visste ju pappa?  Polisen, ja. Nu när hon var utan jobb med husrum igen så var hon tillbaka på ruta ett.  Hemlös och bostadslös och framför allt arbetslös . Ett klart fall av lösdriveri . Inte bra att försöka förklara sig för en polis som inte hade en susning om hur hennes liv sett ut... De skulle blanda in barnavårdsnämnden och hon skulle till sist hamna på ett av de där flickhemmen som hon lyckats klara sig undan i två år nu.

Här gällde det att komma undan. Hon försökte resa sig upp och till hennes förvåning bar benen ända ut till toaletten. Där överfölls hon av nya kräkningar men efteråt drack hon vatten ur kranen och kände sig lite piggare.
Hon insåg nu klart att hon blivit både drogad och våldtagen men att detta fick anstå.

Viktigare än allt annat var nu att komma undan polisen. Sammanbitet trängde hon på sig de skrynkliga byxorna och drog av en tjock bunt toalettpapper som hon tryckte in i trosan som lyckligtvis var hel. Så på med tröjan och smyga sig fram till dörren. Öppna försiktigt medan hon lyssnade efter den sura tanten. Och så bara rusa nedför trappan förbi den lilla portierlogen och springa emot ytterdörren med tantens  "Hallå där, lilla fröken" ringande i öronen!