När fantasin flödar

När klockan slog 17.29 stängde jag ner alla program på datorn, släckte lampan ovanför receptionsdisken och rev tag i min väska innan jag halvhjärtat ropade hejdå till kollegorna och tog hissen ner till bottenvåningen. Mitt hjärta bultade hårt innanför det randiga linnet och jag försökte koncentrera mig på andningen för att lugna mig själv. Paranoian var inte långt borta nu.
Jag studsade fram över gatan, småsprang över övergångsstället innan gubben hann bli röd och korsade torget med de ojämna klapperstenarna innan jag kom ut på vägen igen. Det kändes som om hela Stockholm var på väg hem från jobbet samtidigt och även om jag aldrig skulle erkänna min torgskräck så började de stressade främlingarnas närvaro göra mig stirrig.
Arbetsdagen hade varit odrägligt lugn och jag hade spenderat större delen av eftermiddagen med näsan i mitt senaste bokprojekt; en ruggigt spännande historia om möten mellan vampyrer och varulvar. Inte undra på att jag var så uppe i varv.
Jag dök in i skuggan av ett grådaskigt hus för att skydda mig från solen. Varma strålar mot min hud var ungefär det mest obekväma jag visste och oron inför att bli solbränd var extra påtaglig en dag som denna. Fast klockan var efter halv sex så var det fortfarande äckligt varmt ute.
Samma dag hade en av mina kollegor skrattat och sagt att jag hade tunnelseende.
”Du vet exakt vad du vill ha ut av varje situation och vägrar nöja dig med mindre” spottade han ur sig på lunchen.
Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang eller en förolämpning, men det irriterade mig nog mer för att jag visste att han hade rätt än för att jag tyckte han var orättvis. Jag var knepig på det sättet. Ville alltid ha saker och ting på ett visst sätt. Inte så konstigt att jag retade gallfeber på folk ibland. Men kollegan som glatt påpekade det verkade snarare tycka att det var ett bra personlighetsdrag än någonting som jag borde jobba med. Jag var inte så säker på att mina andra jobbarkompisar höll med honom.
Gömd bakom mina pilotbrillor mötte jag blick efter blick från de människor jag passerade på gatan. Vissa dagar var jag mer paranoid än andra, men nojan fanns alltid med mig och det verkade som om denna eftermiddag inte skulle bli något undantag. Inbillade jag mig alltihopa, eller blev jag fullständigt utstirrad av varenda jäkel som gick förbi mig? Kanske var det mitt raska tempo. Jag mer eller mindre sprang nu, något som gjorde sig påmint i mina stackars vadmuskler som gnällde högljutt vid varje steg. Som om jag inte hade nog med fåniga åkommor att bekymra mig över. Varför var jag tvungen att födas med för korta muskler också? Minsta lilla kraftansträngning upprörde mina vader och så hade det alltid varit. Att orientera på gymnastiken i skolan hade varit en mardröm och att försöka komma i form genom att jogga tillsammans med min hurtiga bästa vän var en ren och skär omöjlighet. Att jag ens klarade att dansa balett som barn var helt otroligt.
Jag närmade mig tunnelbanan. Längst med vägen satt folk på uteserveringar och glassade i solen. Jag såg två skrattande kvinnor med varsitt glas bubblande vitt vin i handen, två kostymklädda herrar som sippade på sitt kaffe och en grupp yngre tjejer och killar som precis kommit ut från 7-Eleven med varsin glass i handen. Jag avundades dem inte. Även om vinet, kaffet och glassen såg mysigt och socialt ut så föredrog jag sällskapet från mina karaktärer i boken nuförtiden. Jag föredrog den fiktiva världen. Jag skrattade åt mig själv för att jag ens tänkte de här absurda tankarna. Men sanningen var den att jag fick ut så mycket mer nöje och njutning av de fantastiska äventyr som ägde rum i mina böcker än någon trivial händelse den verkliga världen någonsin skulle kunna erbjuda mig. Det var därför jag sökte efter spänning hela tiden. Scannade verkligheten efter det minsta lilla uns av bevis på att det existerade någonting mer. Någonting större.
När jag nådde tunnelbanan kastade jag mig ner för trapporna för att undvika solens stickande strålar och de brännande blickarna från nyfikna förbipasserande. Irritationen över långsamma medtrafikanter gjorde sin närvaro påmind både två och tre gånger och jag kände hur svettpärlorna bröt fram i pannan när jag äntligen slog mig ner på tåget. Fullsatt vagn, hur varmt som helst och givetvis luktade det svett. Tunnelbanan mitt i sommaren var ingen höjdare, men eftersom det oftast var lättare än att cykla så fuskade jag ibland. Min cykel var inte ens i närheten av lika opålitlig som jag själv i trafiken, men den kändes lite bångstyrig, så jag lämnade den oftast hemma och tog den lata vägen till jobbet.
Vid Slussen tömdes vagnen på hälften av passagerarna och jag kunde börja andas normalt igen. Jag hade fått en del blickar av en tant för att jag hyperventilerade, men hon hade gått av nu. Istället hade en ung tjej med långt, mörkt hår och vältrimmade ögonbryn slagit sig ner mitt emot mig. Hon tittade glatt på mig utan att vara oartig och jag log oengagerat innan jag återgick till att stirra ut genom fönstret. Solen brände till och med igenom den tjocka glasrutan.
Efter några hållplatser fastnade min blick på en ung kille som klev på. Han stod lutad mot en stolpe mitt i vagnen och gav mig en kort blick som såg ut att vara full av smärtsamma minnen och trötthet. Kanske var han bara slut efter arbetsdagen, men för ett ögonblick tyckte jag mig kunna se in i hans själ. Han kan inte ha varit mer än nitton, kanske tjugo på sin höjd, men hans ögon hade kunnat vara hundra. Han var smal och ungefär lika lång (eller kort) som jag. Hans hår var rufsigt och luftigt, hans hud blek och hans ansiktsdrag otroligt rena och tilltalande. Jag insåg att jag stirrade ut honom fullständigt och fick anstränga mig rejält för att slita blicken från hans välslipade anlete. Kanske blev jag så fascinerad av hans uppsyn eftersom han påminde om huvudpersonen i boken jag precis avslutat ett kapitel i innan jag lämnade kontoret. Kanske inbillade jag mig för en kort sekund att jag befann mig i den härliga saga jag så gärna tog till hjälp för att gömma och glömma vardagen. Det var inte fysisk attraktion på det sättet, jag attraherades mer av kvinnor än av män, men det fanns någonting hos honom som gjorde att min blick gång på gång vandrade tillbaka till hans vackra yttre. Han verkade inte ta notis av mina oförskämda blickar som tur var. Efter bara några hållplatser klev han av och jag kände hur det sved till i magen av besvikelse. Han var det mest spännande som hänt mig på hela dagen – förutom min eftermiddag med boken så klart – och det kändes rent ut sagt för jävligt att jag inte fick spendera resten av kvällen med att bara titta på honom. När tåget rullade vidare såg jag hur han försvann upp i rulltrappan och jag lutade mig suckande tillbaka.
Den söta tjejen i sätet mitt emot var mitt uppe i ett hetsigt mobilsamtal nu och hon gestikulerade ihärdigt med armarna. Hon fick mig irriterande nog att tänka på mitt jobb. Jag arbetade som receptionist och administratör på en reklambyrå mitt i Stockholm och att svara i telefon tog upp en stor del av min arbetstid, i alla fall under hösten och våren. Sommaren var ganska död för min del arbetsmässigt, därifrån kom möjligheten att läsa böcker på arbetstid. Även om vissa dagar flöt förbi betydligt långsammare än andra så tyckte jag om mitt jobb. Jag trivdes otroligt bra ihop med de flesta av mina kollegor och arbetet erbjöd en lockande möjlighet att utvecklas för ju längre tiden gick blev jag mer och mer involverad i olika projekt. Det kändes bra, fast även om jag var pedant av naturen och älskade att sköta det administrativa så var jag egentligen överkvalificerad för tjänsten och den föll inte alls inom ramen för min utbildning. Men det var så mitt arbetsliv såg ut just då och jag var nöjd med det för tillfället.
Min hållplats ropades ut över vagnen och jag reste mig för att kliva av. Efter ett halvår i Stockholm hade jag äntligen lärt mig att hålla i mig när jag åkte tunnelbana, så när vagnen bromsade in och jag kastades åt sidan lyckades jag ändå hålla mig på fötter och inte oavsiktligt landa i knäet på tjejen mittemot. Jag drog på mig solglasögonen igen och traskade den korta sträckan mot lägenheten som jag hyrde i andra hand. Det var en etta som låg precis utanför tullarna i ett fint och lugnt naturområde och jag trivdes som fisken i vattnet. Så fort jag satte nyckeln i låset visste jag att mina små sötnosar skulle vakna. Och mycket riktigt, när jag slog upp dörren möttes jag genast av två vita råttmagar som nyfiket stod pressade mot burväggen. Jag ropade några vänliga ord till dem, vilket gjorde dem ännu ivrigare. Jag visste att de hade sovit hela dagen, som de lata små gnagare de var, och nu var hungriga och uttråkade så jag slängde åt dem varsin rejäl nöt att jobba med en stund, medan jag själv dumpade min väska på sängen och fiskade upp mina mysbyxor från golvet. Jag hatade att gå runt i vanliga kläder hemma. Speciellt om jag kom från jobbet, för mina arbetskläder tillhörde inte de plagg jag helst tog på mig. Att byta om till mysbyxor var obligatoriskt, och alltid det första jag gjorde när jag kom hem. Min bästa kompis Charlie brukade kalla min garderob för ”det svarta hålet” eftersom ungefär nittio procent av mina kläder var svarta.
Jag hällde upp en tallrik fil med müsli och parkerade mig i soffan framför teven och slökollade på ett gammalt avsnitt av Vänner innan skuldkänslorna tog över och jag släppte ut råttorna en stund. De skuttade glatt runt i soffan och nosade på allting, nafsade på mina fingrar och klättrade över min axel. Jag hade alltid älskat att ha husdjur, men min bror var astmaallergiker så några större varelser blev det inte tal om. Jag hade haft alla sorters gnagare man kunde tänka sig och nu senast var det vanliga, hederliga tamråttor som fallit mig i smaken. De var lättskötta, men också roliga och ganska kelsjuka. De låg hoprullade på varandra i en stor hög när de sov och det såg alltid så otroligt fridfullt ut. När de brottades var det en annan femma.
Djur hade alltid fascinerat mig. Förra helgen hade jag varit vid kusten i släktens sommarhus för första gången den här sommaren och där ute var djurlivet alltid rikt. Förutom min farmors katter så kryllade det av paddor, rådjur, sorkar, ödlor, grannhundar och en och en annan snok. Brorsan tog kol på ett par stycken huggormar varje sommar och min ena farbror, Ted, blev lika förbannad varje gång och började läxa upp oss alla om hur dumt det var att döda fridlysta djur. Brorsan lyssnade aldrig på min farbror eftersom han tyckte att tanken på att ha giftiga ormar på en tomt där det fanns både barn och vuxna inte kändes helt hundra. Så han fortsatte klubba ner dem och Ted fortsatte bli upprörd.
Den helgen hade vi dessutom haft besök av en and med fem små ungar. De var väldigt blyga första gången de gled in vid vår båtbrygga, men när de väl hade insett att vi var snälla och kastade brödsmulor till dem så kom de tillbaka med jämna mellanrum. Till slut var de så tama att man kunde mata dem direkt ur handen. Det gillade jag. De var så otroligt söta med sina mjuka små kroppar, stora Kalle Anka-fötter och lena näbbar som hungrigt drog i mina fingrar efter att brödsmulorna tagit slut. Farsan sa att det inte var bra att låta dem bli för tama eftersom det fanns katter på tomten som utan tvekan skulle knycka åt sig en unge om de fick en chans. Men det var samtidigt svårt att låta bli att springa upp till huset och hämta en limpskiva när de kom simmandes nere vid bryggan.
Den natten drömde jag en otroligt härlig men också skrämmande dröm. Jag befann mig fortfarande i Stockholm, men inte i min lägenhet utan på taket till en mycket hög byggnad. Det var midnatt och jag kunde se alla hustak i staden, känna den ljumma vinden blåsa genom håret och se stjärnorna sträcka ut sig över himlen. Jag var jagad av någon, eller av någonting och mina rörelser var smidiga likt ett djurs när jag tog mig över takåsarna. Friheten var så påtaglig att jag nästan trodde att jag flög. Men drömmen tog en vändning när jag plötsligt fick syn på mig själv. Jag stod i månskuggan av en tjock trädstam och mina ögon lyste gulgröna ifrån mörkret. I samma stund som jag kastade mig ut från skuggorna så vaknade jag med bultande hjärta och flämtande andning. Det här kändes inte som en av mina vampyrdrömmar, de brukade jag älska att drömma, det här var någonting annat. Ögonen hade skrämt mig. Mina ögon var mörkbruna och busigt snälla, inte alls så kalla och kattlika som de hade varit i drömmen.
Jag hade en riktigt dålig dag efter den drömmen. Det var tisdag och jag kände mig fortfarande inte utvilad efter helgen. Jag var svettig som en gnu efter cykelturen på morgonen och dessutom förbannad eftersom jag blivit tvungen att stanna två gånger och haka på kedjan som envisades med att hoppa av. Jag hade obekväma byxor och skor som var alldeles för varma för sista veckan i juni. Jag läste ut min älskade bok och hade beställt uppföljaren men inte hämtat ut den än, vilket jag nu svor över vid mitt skrivbord. Det var väldigt lugnt på kontoret och mera fantastiska äventyr hade varit en välkommen distraktion, men istället fick jag snällt roa mig med att städa, vilket egentligen inte behövdes eftersom jag alltid var så otroligt pedantisk ändå.
När jag kom hem på kvällen kände jag mig lätt illamående. Jag ställde mig framför hallspegeln och försökte urskilja något tecken på sjukdom i mitt ansikte, men jag såg mest trött ut. Mitt korta, blonda hår spretade som vanligt åt alla håll, förutom i nacken där det var snaggat. Jag fick blåsa bort luggen från ögonen för att ordentligt kunna se någonting. Jag vred och vände på mitt ansikte och log lite åt min spegelbild. Jag förstod varifrån mina föräldrar hade fått inspiration till mitt namn, Pixie. Jag såg verkligen ut som en älva. Det var bara de spetsiga öronen och ett par vingar som saknades.
Jag tog ur mina små döskalleörhängen och lade dem på bänken i hallen. När jag tittade upp och åter mötte min egen blick i spegeln tyckte jag för en hundradels sekund att mina ögon blixtrade till i gulgrönt och kastade mig bakåt med ett skrik. I nästa sekund vaknade jag och insåg att jag hade drömt allting. Det tog en halvtimme innan jag vågade sluta ögonen och försöka somna om efter det.
Nästa dag tog jag cykeln till jobbet igen fastän den bråkade. Busschaufförerna strejkade över hela staden och det var kaos på tunnelbanan, så cykeln kändes som ett tacksamt skyddsnät, egenheterna till trots. Det var molnigt, men ljummet så jag kunde cykla i klänning utan problem. Några regnstänk lämnade små prickar på mina armar och jag log när jag flög fram längst med vattnet. För hundrade gången sedan jag hade flyttat till Stockholm insåg jag samma sak; ”Tänk att jag faktiskt bor här nu.” Jag log för mig själv och trampade på nerför backen med det mjuka klänningstyget fladdrande kring benen. Halvvägs genom Söder hoppade kedjan av och jag hakade snabbt på den igen – under ett duggregn av svordomar – och trampade vidare. Min cykel var en trafikfara, men jag var så otroligt van vid det att det knappt förvånade mig längre.
Det var sista veckan innan min semester nu och förutom att drömma mig bort till mina böckers fantastiska värld så såg jag även fram emot sköna julikvällar vid sommarstugan. Jag drömde om att bada från bryggan, ta båten med farsan ut och fiska, äta glass och ligga på en filt i skuggan och läsa serie¬tidningar.
”Pixie?” ekade en bekant röst.
”Vad?” sjöng jag och var fortfarande kvar i min dröm. Det var först när jag såg en hand vifta förbi framför mitt ansikte som jag ryckte till och vaknade ur mitt frivilliga koma.
”Vad gör du?” skrattade min äppelkindade kollega Judith.
”Det är farligt att ha det så lugnt på kontoret under somrarna” muttrade jag och skakade bort bilderna av mina semesterplaner från hornhinnan. ”Jag har för mycket tid att tänka!”
Hon skrattade och räckte över en text som hon ville ha hjälp att korrekturläsa. Jag tog gladligen emot uppgiften och lät hjärnan sjunka in i det jag faktiskt var betald för att göra; arbeta. Judith dansade bort genom korridoren och trallade på en glad ton.
Hon var lite kortare än jag, hade glasögon och kortklippt hår som formade sig perfekt runt hennes ansikte. Hon älskade mysiga tröjor, god mat och sitt bronsiga läppstift som alltid lämnade avtryck på kontorets kaffemuggar och var omöjliga för diskmaskinen att få bort. Vi var väldigt olika, men av någon anledning så kom vi otrolig bra överens och jag tyckte mycket bra om Judith. Det fanns en ärlighet i allt hon gjorde som var otroligt uppfriskande. Det fanns inte en millimeter av henne som inte var äkta och det gillade jag.
Efter jobbet parkerade jag och Judith oss på en uteservering med varsitt glas iskallt rosévin och snackade skit i en halvtimme. Sedan fick vi sällskap av Merete, som vi båda arbetat med tidigare. Givetvis blev det mera rosé, ett par cigaretter och ännu mera snack. Judith berättade om hur hon och hennes pojkvän Rasmus träffades för första gången och Merete, som var så nykär att hon höll på att explodera, berättade om hur hennes familj på ett högst pinsamt sätt hade försökt para ihop henne med den kille hon nu faktiskt var tillsammans med. Jag gladdes åt mina vänners lycka, men kunde inte låta bli att i tankarna halka in på min egen. Jag var varken nyförälskad eller i ett seriöst förhållande. Faktum var att jag inte hade varit kär sedan jag gick i gymnasiet och det var fyra år sedan, så jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag hade glömt bort hur kärlek kändes. Det var ganska sorgligt egentligen. Inte för att jag på något sätt såg mig som en person som tyckte att människor behöver vara i en relation för att vara kompletta, snarare tvärtom, men det kändes ändå som om jag missade något. Och där öppnades återigen porten till min fantasivärld, eller i alla fall en önskan att öppna porten. Så att jag också fick känna mig sådär pirrig i magen och glad som mina väninnor verkade vara.
Sanningen var den att det bara fanns tre saker i den verkliga världen som kunde få mig att känna på det sättet utan att ta till mina böcker. Den första var att åka bil, båt eller bergochdalbana jävligt fort. Den andra var att ha sex och den tredje var att tatuera sig. Eftersom jag varken hade körkort eller bil och båten fanns vid sommarstugan så fanns det bara sex eller tatueringar att välja på. Ännu en tatuering till samlingen lockade alltid, men tyvärr var min semesterbudget ganska begränsad på grund av en mycket spontan shoppingrunda tidigare under våren, så det gick också bort. Sex var givetvis att föredra, men inte alltid så lätt att bara trolla fram som singel gaytjej. Visst, jag kunde väl bege mig ut på någon av de tusentals klubbar som huvudstaden hade att erbjuda, men det kändes på sätt och vis som om jag hade vuxit ifrån hela den grejen. Jag ville dejta, inte bara klubba ner ett lammkött och släpa hem det till grottan. Och ändå, ironiskt nog, så skulle jag snart komma att göra precis det…