Det drog kallt på parkeringen men det var inget som Kalle brydde sig speciellt mycket om. Han höll ju på att dö. Nu igen! Ett djupt halsbloss och det var knappt att röken orkade sig igenom den snabbt igensvullnande luftstrupen. Vad skulle han ha ätit denna kladdkaka för, han hade ju sett att den innehöll jordnötter? Karl hade aldrig förut haft problem med jordnötter, men han visste att om man hade det så var det väldigt allvarligt – det kunde räcka, med något litet uns av ett gram för att man skulle svullna igen och stendö! Ett bloss till. Att man inte haft någon nötallergi förut behöver inte betyda något – detta kan man snabbt utveckla, kroppen är en lustig typ, inget att lita på! Han kände att luften nu passerade något lättare genom passagerna mot lungorna och han tyckte nu han kunde andas ut för den här gången. Men man kan aldrig veta. Med utandningsluften följde ett moln av rök. Kalle hade rökt i hela sitt liv, och detta var inte en kort tid, nu längre – han började komma farligt nära femtio och han hade egentligen inte att oroa sig om att få cancer – utan snarare om när han skulle få det. Han hade det förmodligen redan. Emellanåt kände han knölar i halsen och ibland på läpparna. De hade alltid försvunnit, men han hade varit säker på diagnosen. Varje gång! Han ställde ofta feldiagnos på sig själv, han hade haft många nära döden upplevelser.
När han släppte sin cigarett på marken för att trampa ut glöden tyckte han att han hade svårt att fästa blicken. När han höjde på huvudet för att fokusera på den blå himlen såg han liksom som små prickar för sin syn. Höll han på att svimma? Bäst att återvända in, rasten är ju snart slut och skulle han kollapsa var det bäst att vara så nära hus och människor som möjligt.
Kalle var egentligen inte dum i huvudet. Nej, inte egentligen – han förstod nog (även om det ibland tog ett tag) att alla dessa dödliga krämpor han dagligen, år efter år, hade kämpat mot bara bottnat sig i ångest. Men det är inte så bara! Han förstod egentligen så pass mycket att han skulle kunna ignorera varje knöl, varje hjärtklappning, varje yrsel och varje svimningsanfall. Det är ju bara ångest! Men Karl hade ett problem med denna insikt. Tänk om det högg till i hjärtat och han bara ignorerade detta som ångest, och det verkligen visade sig att denna gång – just denna gång – var det faktiskt på allvar? Då skulle han ju dö i onödan för att han inte sökt läkare eller tagit en näve Albyl. Detta var ett problem för Karl, ångestens dilemma hindrade alltså hans intellekt att bestämma över sin egen kropp.
Detta problem hade alltså handikappet Karl. Det hade gjort honom ensamstående – vem stod ut med allt detta gnäll om krämpor som aldrig fanns, dag efter dag efter dag? Det hade gjort att han knappt klarade av att arbeta. Han var ofta sjukskriven och när han var på jobbet var han knappt där i alla fall då allting bara kretsade runt hur han själv mådde. Vänner hade han inte många kvar, de stod heller inte ut i längden. Karl kände sig inte förstådd. Ingen tog honom på allvar när han berättade hur han egentligen mådde. Men Karl var inte dum. Han förstod att han utåt bara lät som en helt vanlig hypokondriker. Detta var för honom också skrämmande. Ingen skulle lyfta ett enda litet lillfinger för att hjälpa honom den dagen han stapplade in i personalrummet och skrek att
”Nu har jag fått en hjärtinfarkt – ring ambulansen annars dör jag!”
Ångestens dilemma alltså.
Karl var en mästare. Han kände sin egen kropp så väl som man bara kunde. Han gav akt på minsta lilla förändring. Har jag inte lite för hög puls nu? Vad kan nu detta bero på? Har jag ätit något olämpligt? Var filmjölken kanske för gammal? Usch nu har pulsen gått upp ännu mera! Synen var också något han hade hjärnkoll på, minsta lilla otydlighet i synfältet blev på en gång en ny eventuell yrselattack. Lite kurr i magen kunde tyda på den där ”nya dödliga magsjukdomen”, som man var och varannan dag kunde läsa om på Aftonbladets löpsedlar.
Nej, Karl var trött på att leva så här. Han funderade på om det kanske skulle vara dags att göra slut på skiten här och nu. Livskvalitén var ju ändå lika med noll.
”Ja, vad tusen – jag tar nog livet av mig.”
I och med den tanken hände något i Karl hjärna. Nu kunde han ju inte gå in på jobbet, han var tvungen att vara ifred en stund till. För att tänka på vad han egentligen just tänkt. Karl sneddade förbi byggnaderna och gick upp i en liten björkbacke, valde ut en sten som – om han skulle få en hjärtattack – skulle synas väl från husen även om han som lik skulle ligga ned. I och med de nyss infunna tankarna så kände han Ingen oro i att tända ytterligare en cigarett, och I och med att han nu hade bestämt sig för att ta sitt liv, bestämt sig för att göra slut på sitt lidande – då behövde han ju inte längre vara rädd för just detta – att dö! För det var ju detta han gick och hade skräck för, men om han ända hade tröttnat…..! Karl var inte dum. Han började genast förhandla med sig själv!
”Ok – jag har alltså bestämt mig för att dö för att jag inte pallar att roa mig längre. Fine! Men jag har ju egentligen ingen brådska, så då kan jag ju lika gärna dö i den där cancern, dö av att slå huvudet i asfalten för att jag får en svimningsattack eller avlida av någon ny okänd sjukdom vars enda symptom är något förhöjd puls!”
Lite chockad, lite förvirrad men glad på något vis reste han sig upp från den där stenen han just besuttit. Vanan skänkte en tanke om att han antagligen nu fått blåskatarr.
”Skit samma!”
Visslandes ”Its a long way to Tipparary” gick nu Kalle mot jobbet igen med raska steg. Han kände sig nöjd och glad – tänk att lösningen på hans dödsskräck bara var en liten dos av dödslängtan!
"Dara….dadaradatada…..dara…dradadattada…."
Han var dålig på att vissla och han hade ingen aning om att det var fel melodi! Karl kände sig nu helt sorglös och innan han klev in genom entrédörrarna hade han tömt fickorna på sin standardutrustning som bestått av en ask Ipren. Han behövde ju inte dessa längre, han var ju fri, för han skulle ju ta livet av sig. Men jävligt långsamt – kroppen skulle få göra hela jobbet, och han skulle njuta hela vägen ner i kistan!