Att slakta ett svin

Att slakta ett svin

Kortroman av
Tomas Carlsson

Min bror heter Gusten och äger ett hus
I det huset råkar jag bo. Det är inte bra. Min bror är nämligen en skit och jag är tvungen att bo i huset han äger.

Redan på min sexårsdag tyckte jag att min bror var en skit. Jag formulerad mig inte riktigt så på den tiden.

- Du är dumihuvet, sa jag alltid.
Då fick jag på truten. Alltid.
Men det var det värt. För att få visa att han inte kuvat mig. Dessutom var jag alltid färggrann i ansiktet. Jag vårdade mina blåtiror ömt för de stod högt i kurs i skolan. Att få på käften av någon äldre var tufft. De flesta brukade springa sin väg om de blev hotade med stryk. Det brukade jag också. Men min bror var alltid snabbare, vilket inte var svårt eftersom jag var trög både i steget och reaktionen.. Men det spelade ingen roll. Det var tuffare att vara blå och gul än snabb.

På min sexårsdag hade jag alltså fått en stor och länge åtrådd knallpulverpistol. Det kittlade riktigt skön i magen när jag tänkte på att gå ut på gården och skjuta med den.

- Och gu’nåde dig om du skjuter inne med den, sa morsan.
Det skulle jag aldrig få tillfälle till. Jag gick ut gå gården, men inte förrän sent på eftermiddagen. Jag har alltid varit den typen som sparar på det roliga så länge som möjligt. Det bästa till sist, också den här gången.

Gården var omgärdad av kvartershusen och alla trappuppgångar vette in mot gården. Mitt på ett av husen fanns en genomgående körport. Utanför den låg världen. Världen bestod av skola, arbete och vilda västern. Eller vilda västen, som jag kallade det.

I trappuppgången vid sidan om porten bodde en kraftig dam, som till vår glädje brukade jaga oss. Vi kallade henne ”feta kärringen”. För att få roligt satt alltid jag och mina kompisar på bommen till mattpiskarställningen utanför hennes trappuppgång. Hade vi tur dök hon upp och vi kunde skandera och sedan schappa skrattande.

När jag nu kom ut på gården och gick mot den fullbemannade bommen hade jag svårt att hålla tillbaka stegen. Jag ville springa, men lyckades behärska mig och gick istället med ovanligt breda steg framåt. ”Pickadollan” stack upp ur bakfickan. Ingen kunde se den.

- Kolla vad Ernst har, sa Stiffe när jag drog pistolen framför det uppradade gänget. Stiffe hoppade ned från bommen och sträckte fram handen:

- -Ah, du, får jag känna på den.

- Tafs, sa jag och piskade med fingrarna mot hans framsträckta hand.
Ännu hade jag inte avlossat något skott.

När jag stod där och stoltserade med kvarterets största ”pickadolla” så kom min tre år äldre bror i illavarslande lugna steg från vår trappuppgång. Varför jag visste vad som skulle hända vet jag inte än idag, men jag avlossade mina första skott mot honom i den enfaldiga tron att det skulle stoppa honom.
Det gjorde det inte.
Han gick lugnt fram och vred tyst pistolen ur mina kramande händer.

- Den tar jag, sa han.
Hela min avundsjuka beundrarskara övergick genast till mattbomsklängning och stoj i syfte att reta ”feta kärringen”.
Pistolen såg jag aldrig mer. För kompisarna var det som om jag aldrig haft någon.

- E du dumihuvet, skrek jag efter min bror.
Gusten struntade i det. För en gångs skull fick jag inte stryk. Bytet var väl tillräckligt bra.

Så här har det varit de senaste 30 åren.
Men jag får inte stryk längre. Inte utanpå.
Som när jag presenterade Britta. Efter att ha skakat hand med henne vände Gusten sig mot mig och sa:

- Har du tröttnat på Ann-Christine?
Då vill jag säga:

- E du dumihuvet.
Istället sa jag aningslöst och trögtänkt:

- Ja.
Britta gick hem. Det gjorde Gusten med. Till Britta alltså.
Jag la mig under täcket och hatade.

En gång var jag efter med hyran. Gusten kom upp till min lägenhet på tredje våningen i hans hyresfastighet och frågade om jag försökte lura honom på pengar. Jag ville strypa honom med hans löjliga vita sidenscarfs. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag:

- Du kan ta din hyra och dra åt helvete.

- Tack, sa han och tog på sig min precis lagom inslitna skinnrock och gick.

Ja, de senaste åren har mitt hat växt sig allt starkare. Jag vill döda honom, men vågar inte. Jag är feg. Jag har alltid varit feg och inte vågat sätta mig upp mot honom. När jag säger till honom att jag tänker flytta ifrån hans hus, säger han bara: