- Jaså, vart då? Jag vet ingen fastighetsvärd som vill ha dig efter att ha pratat med dig. Men flytta du. Kan du vara ute till imorgon?

I eftermiddags kom Gusten upp till min lägenhet. Som vanligt gick han in med huvudnyckel utan att knacka eller ringa på först. Han såg ovanligt glad ut. Jag befarade det värsta.

- Du, i fortsättningen ser du till att hålla bilen i trim, sa han.

- Va? Hurså? sa jag.

- Ja, det är väl ett jävla sätt att låna ut bilen och inte berätta att den är trög att styra. Jag kunde ju ha skadat mig. Nu är dörrarna på höger sida intryckta. Du får faktiskt skylla dig själv.

- Jag blev så förbannad att jag sparkade sönder billyktorna, gormade han så att hans rödbrusiga ansikte blev ännu rödare.
Jag satte mig ned. Min nya gröna Toyota som kostat mig hundraåttiotusen kronor var alltså kvaddad. Den var tvångsutlånad till min bror som inte hade körkort och alltså gällde inte försäkringen. Jag kunde inte hjälpa det, men jag började gråta. Jag grät både för vad som hade hänt och för att jag inte klarade av att hålla tillbaka gråten. I många år hade jag lyckats låta bli att gråta inför Gusten, men nu fick han som han ville.

- Du har alltid varit en lipsill, sa han och förstärkte avsiktligt sin triumferande ton.

- Här har du nycklarna. Kärran, eller vad som är kvar av den, står nere i hamnen. Du kan ju bygga om den till trampbil.
Därefter gick Gusten ut. Som vanligt utan att stänga dörren efter sig.
Jag grät vidare. Och hatade.

- Nu ska han dö, tänkte jag.

Jag tar fram det enda mordredskap jag kan komma på: kökskniven. Väger det i handen. Tränar lite huggteknik i luften och blir så upphetsad att jag provar att hugga i skinnsoffan. Kniven sjunker in utan svårighet.
Jag stoppar ned kniven i rockfickan. Sticker den genom ficktyget och in i fodret och ringer sedan efter en taxi. Taxin kommer efter 20 minuter och ytterligare 20 minuter senare står bilen utanför Gustens enplansvilla. Det ser flott ut utanpå. Jag förvånas över att jag kommer på att jag inte vet ett dugg om hur det ser ut inuti.

Jag går runt huset och upp på altanen. Altandörren är öppen. Tyst smyger jag in. Det är mycket tyst, så jag blir för en sekund osäker på om han är hemma. Jag är beredd att vänta på honom, men hör ett gnolande från badrummet.

I salongen där jag står finns ett stort porträtt av far på väggen. Jag står inte ut med hans blick utan plockar ned porträttet och bär det med mig ut i hallen. Ställer det mot väggen. Vänder blicken inåt.

Jag smyger vidare i den långa korridoren som är en fortsättning på hallen, i riktning mot badrummet. Toaletten spolar. Jag känner på en av dörrarna i korridoren. Den går upp. Jag går in i rummet. Det ser ut som ett arbetsrum. Gläntar på dörren ut mot hallen. Gusten kommer gående. Naken.

Mitt hjärta bultar kraftigt. Kniven börjar kännas glatt mot handflatan. Jag byter hand och torkar den blöta handen mot byxornas jeanstyg och blåser sedan i handflatan som en tennisspelare.

Gusten går in genom en dörr precis före rummet där jag befinner mig. Han låter dörren stå öppen efter sig. Jag hör ett svagt mummel och därefter en kvinnoröst.

-Satan, tänker jag.
Jag hör inte vad hon säger, men plötsligt börjar hon fnittra. En våg av äckel väller upp inom mig. Jag går ut ifrån arbetsrummet i riktning mot rummet med rösterna. Ställer mig med ryggen mot väggen precis utanför dörren och lyssnar.

Kvinnans fnitter övergår till ett hysteriskt skratt. Plötsligt en öronbedövande knall. Jag blir alldeles kall.

Jag hämtar mig höst ett par sekunder och kastar mig in i rummet. I mitten av sovrummet står en kortväxt, ljushårig, mycket vacker kvinna. Hon har ett snett leende på läpparna. Hennes panna är randig av rynkor. På golvet ligger Gusten. Han ser mer naken ut när han ligger. Hans koncentration är helt inriktad på att försöka andas. Mellan naveln och könsorganet finns ett rött hål som ser ut som en andra navel. Förvånansvärt lite och långsamt rinner det blod från hålet.

Utan att tveka går jag fram och skär upp honom.

- Jag ska skydda dig, säger jag till kvinnan under tiden.

Nu sitter jag på polisstationen i ett förhörsrum. De tror att jag är kucko. Dumihuvet.
Jag gick direkt hit. Blodig långt upp mot axlarna.

- Jag har slaktat ett svin, sa jag till polisen när jag kom.

%