Första och sista

Rummet i tornet gav tjänsteflickan Elise himmelska fröjder.
Här väntade hon på Gunther, familjens vuxna men ännu inte flygfärdiga pojk.
Rött läppstift och röda sammetsskor var allt hon hade som kunde göra henne till något annat än en tjänsteflicka. Hon sydde fast en knapp i förklädet, hängde det på en fönsterkrok och tog på sig den svarta kjolen av blommigt tyg, som trots sin solkighet var bättre än förklädet; hon kunde känna sig som någon annan.
Gunther kom. De åt frukt, lät himlen omsluta dem och efteråt tog han nöjt en nypa snus.
"Varför läser du om dödens ängel" undrade han, men väntade inte på svar när han såg hennes tomma blick mot havets horisont.
"Nåja" tänkte Gunther när han såg det fullklottrade nothäftet. "Hon har ju i alla fall sina musikstudier."
Om färgen på väggarna varit osprucken hade han kanske kunnat se hela skuggan från det förflutna när han tassade ned för tornrumstrappan. Han kunde ana, men ville inte veta mera.
Elise, däremot, kunde känna historien om Anne. Kanske var det den slarvigt stängda dörren ut till taket, kanske något annat, som fick henne att tänka.
Spindelväven började berätta för henne.

Allra högst uppe i huset, närmast himlen, skulle hon vänta. Om hon ändå skulle dö var det ju lika bra att resan blev kort.
Anne visste inte riktigt hur man kom till det där rummet men ,guvernanten visade henne. En i väggen kamouflerad dörr gick upp om hon tryckte på rätt ställe på en av golvplankorna.
"Det är ju ett gömställe också" tänke Anne när en hoppstrimma blixtrade förbi.
Hon rafsade till sig en kjol ur familjen Aaderblauens tvättkorg och lät den bli emballage till de få tillhörigheter hon hade.
Ackompanjerad av radions kallröstade dekret stängde Anne dörren från insidan. Trappan var lagom bred för en späd tonårstjej, men skulle knappast rymma en soldat, men så tänkte inte Anne. Hon visste att inte ens pansar kunde skydda en jude i dessa tider - bara tystnad och förtroende.
Rummet sju fönster gav henne ljus, men också en utsikt hon inte ville ha. Utan gardiner visste hon också att mörkret skulle bli enda sällskapet under kvällarna och nätterna.
"Någon annan har gömt sig här" kom den föräldralösa flickan på när hon flyttade sängen från dörren, där den stod som en blockering för en annan väg in. För Anne blockerade den något annat. Hon släpade resesänger till en bättre plats: under ena väggens högt placerade fönsterpar. De döda getingarna och flugorna fick ligga kvar på golvet. Anne tänkte att de flygfä som nu surrade vid fönstgret kanske inte skulle slå ihjäl sig längre när de ramlade ned. Den oklädda tagelmadrassen och sängens fjädring skulle dämpa fallet. Hon fnissade inom sig åt sin egen naivitet, men försjunk genast i begrundan när hon tänkte på sin egen kropp och havet med klippor några hundra meter nedanför byggnaden.
I ena föstret ställde hon bilden av det välbärgade barnet, en bild hon köpt på marknadstorget - mest därför att barnet såg ut att känna sig lika fel som Anne själv. Men också för att barnets, som Anne tyckte, löjliga kläder gav henne mod att inte vilja bli som dem - de som ville henne illa.
På en pall i rummet låg ett tidningsklipp. Frakturtecknen berättade att någon hittat en grottkvinna.
"Kanske hade en grottkvinna gömt sig här" funderade Anne, men ändrade sig genast. "Det måste har varit någon som ville ha en grotta att gömma sig i" kom hon fram till.
När Anne redan nästa morgon vaknade av de ilskna rösterna utanför huset förstod hon att familjen inte skulle kunna stå emot. De hade för mycket att förlora och hon tyckte inte heller att det var rätt att de skulle avrättas för att rädda en enda liten flicka.
"Här uppe har vi låst in henne" hörde Anne precis innan hon drog igen dörren, stående på den sluttande takplåten.
Anne sprang och hoppade till friheten.
Klipporna var det första i hennes liv som tog emot henne utan krav. För evigt.
All tid blev närvarande i ett ögonblick och Anne hörde en flicka i hennes egen ålder säga till en pojke: "Jag har ett hemligt rum."