1. Två dagar tidigare - Måndagen den 8 juni

   Samtliga 122 rederianställda på kontoret i Stockholm satt bänkade kring de uppdukade middagsborden ute på Villa Pauli nere vid Strandvägen i Djursholm. Representationsvillan hade hyrts in för kvällen för att hålla rederiets årliga personalfest. Christian Thomson, koncernchef för Thomson Line gruppen, hade just avslutat välkomsttalet och tackat alla anställda för idogt och strävsamt arbete under det gångna halvåret. Då applåderna lagt sig övergick gästernas uppmärksamhet till sina bordsgrannar. Ljudnivån på konversationen, de enstaka och bullrande skratten och klirrandet av skålade glas höjdes successivt och var snart tillbaka till den nivå den haft innan talet startade
   Richard Berg satt vid sitt bords kortända och blickade ut över sällskapet. Han var trettiosju år, operationschef, reslig och med ett intagande utseende. Bredden över hans axlar hintade att han hade ett förflutet som krävt hårt kroppsarbete.
   Varje medlem i ledningsgruppen agerade värd för sitt bord. På Richard Berg’s högra sida satt Kerstin Thomson, dotter till redaren. På hans vänstra sida satt Carl Gyllenhjelm, hans chefsmäklare. Annars var det en blandad besättning från rederiets avdelningar. Det var ett bullrigt gäng där historierna flödade och skratten ekade.
   Talet var skrivet av Christians personlige assistent. Richard hade gått igenom det, strukit en och annan floskel - inklusive att personalen var företagets viktigaste resurs - och var hyfsat nöjd med resultatet. Budskapet var - de hade haft ett tufft år bakom sig. Shipping är en spännande och utmanande bransch. Som växlar snabbt och hårt mellan goda och tuffa tider. En växling lika säkert återkommande som små grodorna kring stången på midsommarafton. Nu hade de förhoppningsvis de tuffa tiderna bakom sig.
   Det som inte berörts var allvaret i rederiets situation i dagsläget. Men det fanns flera skäl att inte fördjupa sig i detta under den här middagen.

   Kerstin Thomson satt och lyssnade på historierna som serverades runt bordet. Hon stortrivdes. Richard var en självklar medelpunkt. Det hon inte insåg, var att hon själv drog på sig minst lika mycket uppmärksamhet. Av tre skäl. Det ena var ett skarpt intellekt. Det andra var det faktum att hon var redarens dotter och det tredje ett vackert ansikte med stora blå ögon inramat av ett luftigt blont hår. Med sina 26 år var hon yngst vid bordet men kände sig inte malplacerad.
   Hon kom plötsligt på sig med att andäktigt sitta och lyssna på en av Richards historier och i det närmaste sitta och fånle stillsamt mot honom. Förargad på sig själv sträckte hon på sig och sade till sig själv att nu fick hon för fan skärpa sig för att inte göra sig löjlig. Men hon trivdes i hans sällskap.
   Middagen ute på Villa Pauli hade varit så utsökt man kunde önska av en massutskänkning. Och tillika kompletterats med passande viner i ett trevligt sällskap. En kombination som man aldrig kunde ta för given. Richard lade ifrån sig dessertskeden och lutade sig nöjt tillbaka mot ryggstödet.
   "I höstas så bjöd jag en kväll ut Carlos Ullua, operationschefen i Bogota, på middag i Amsterdam. Tillsammans med fyra av hans mannar. Har du träffat Carlos ?”, frågade Richard vänd mot Kerstin.
   Kerstin skakade leende på huvudet.
   "Han är ju speciell, milt sagt. Bullrig och stor som en ”vart skall jag ställa pianot”-typ ungefär. Men en festlig prick. Och så till den grad amerikaniserad. Gick i skolan i Austin,Texas, och fick sig en accent som en infödd cowboy. Och med lika stor aptit på vin, kvinnor och sång. Nåväl, jag hade lovat dom en middag och kände sedan tidigare till en liten smakfull fransk restaurang utanför Amsterdam i en by som heter Amstelveen", fortsatte Richard.
   "La Cocarde?”, frågade en av de andra mäklarna vid bordet.
   "Ja visst, fortsatte Richard. "Där kom jag då indragandes på La Cocarde med Carlos och hans mannar. De hade redan innan fått i sig ett par rejäla Dry Martinis. Så stämningen var hög. Annars är ju den här restaurangen ett smått sobert ställe, som till och med tillförskansat sig en liten stjärna i Michelin guiden. Det vi hör när vi kommer in i restaurangen är bara det dova sorlet från diskret konversation och det spröda klirret från besticken på tallrikarna och vinglas som skålar. Stillsamt och diskret. Men Carlos är ju som han är. Och vi har inte mer än satt oss till bords och fått menyn i händerna, då han med sin utpräglade Texas accent högt för alla i restaurangen utropar "Am I supposed to read this?” Menyn var enbart på franska", fortsatte Richard. "Så snabbt försökte jag översätta och samtidigt peka på menyn. Här har du förrätterna, här är fisken, köttet o.s.v. "I want a real steak", deklarerar han omedelbart och kraftfullt för de övriga gästerna. "Naturligtvis, då skall du titta här", säger jag och pekar på kötträtterna. Då lägger han pannan i djupa veck tills plötsligt hela ansiktet skiner upp och han börjar vifta med hela armen. "Hey, waiter.....", ropar han med sin accent ut över hela restaurangen. Kyparen kommer farande som utskjuten ur en torpedtub. "Hey waiter", säger Mead, "I want this tornado", som han släpigt uttalar som "tornejdo" och fortsätter "that must be a hell of a steak.” Kyparen nickade artigt och antecknade beställningen på ett litet anteckningsblock som han höll i handen. ”How do you want it”, frågade kyparen och knäppte med pennan. ”Just cut the horns and wipe it in the ass, that will do”, svarade Carlo bräkigt och skrattade. Nå, det han just hade beställt var ju en Tournedaux. Jag sa ingenting då, för det han fick det var ju två små sytrådrullestora köttbitar garnerade med en slank nykokt sparris och två tomatklyftor. Och ni skulle sätt hans min när den kom in på bordet. Han såg ut som en ledsen pudel som just fått smisk av matte. Efter att ha kissat på äkta mattan. Det var då jag insåg att – You can dress him up, but you can’t take him out", fortsatte Richard.
   Kerstin och de andra skrattade högt. Fler historier om Carlo och andra karaktärer i rederiet följde.
   "Nu blev jag faktiskt sugen på lite irländskt kaffe", sa Carl efter det att middagen var avslutad. "Tror ni att man kan få sig en sådan på det här stället.”
   "Absolut", svarar Kerstin som plötsligt fick sig att känna sig lite som värdinna. Chefens dotter som hon var.
   "Ja menar en sån där Irish Coffee utan kaffe och grädde. Jag blir så förfärligt dålig av grädde, förstår du.”
   ”Varför då”, frågade Kerstin.
   ”För att jag är allergisk...... mot det också"
   Richard lade upp en passande förstående min och skickade en diskret blinkning mot Carl.
   ”Också ? Vad är du mer allergisk emot”, frågade Kerstin deltagande.
   ”Läder.”
   Richard var tvungen att försiktigt vända sig bort för att inte hans ostyriga mungipor skulle avslöja honom.
   "Är du allergisk mot läder", frågade Kerstin med höjda ögonbryn.
   "Ja", svarade Carl med självömkan i rösten och tittade ner i bordet .
   ”Hur kan man vara allergisk mot läder" ?
   ”Jo, du förstår..........”
   ”Ja ?”
   ”Varje gång jag vaknar med skorna på. Då får jag sån gräslig huvudvärk. Du kan inte ana. Det önskar man inte sin värste fiende.”
   Kerstin stönade. Richard kunde inte hålla sig utan föll ut i ett hjärtligt skratt. Ett noll till Carl. Och hon stortrivdes. Med middagen och som Richards bordsdam. När han talade eller berättade något såså kändes det som om det var just till henne. Hon var fascinerad. Och hon trivdes i hans sällskap.
   Kerstin mindes då hon stötte på honom första gången. Hon var på väg för att träffa och introduceras till marknadschefen. Det var en förmiddag för 3 år sedan. Hon gick sista året på socionomlinjen och skulle varva de sista månaderna med ett praktikpass.
    På väg till marknadsdirektören passerade hon ut genom hissen på fjärde våningen i ena ändan av mäklaravdelningen, som hon måste passera för att komma till marknadschefens rum. Detta var den del av kontoret där alla affärerna gjordes upp, fartygen och lastkontrakten slöts - koncernens affärsmässiga ledningscentral.    Mäklarna, som satt med skrivborden emot varandra i grupper om fyra i ett landskap av dataterminaler, telexmaskiner och telefoner. Skeppsmäklarna pratade i munnen på varandra, flertalet med en telefonlur i vardera handen. Engelska blandades med spanska och franska i en kakofoni av höga röster. Andra for som nackade hönor från och till telexmaskinerna med meterlånga telexmeddelanden i händerna med avtalsvillkoren för avslutade affärer. I taket satt TV-monitorer uppsatta där samtliga kunde följa lastförfrågningar, oljepriser, valutakurser och andra händelser ute på världens finansmarknader, sekund för sekund. Hon gick förstummad utefter ena väggen och noterade den intensiva aktiviteten ute på golvet.
   Vid frukostbordet hade Morgonekots sändningar varit fyllda med reportage kring en väpnad attack i Nordafrika. Som en hämnd för ett bombdåd mot ett diskotek i Berlin några veckor tidigare där 230 personer, mestadels amerikanska soldater på permission, hade skadats och tre dödats. Klockan 0200 lokal tid den här morgonen hade den amerikanska sjätte flottan med de tre hangarfartygen USS Saratoga, USS America och USS Coral Sea, gått upp i vind i västra Medelhavet. 14 amerikanska A6 Intruders,12 F/A Hornet och ett flertal F14 Tomcats hade lyft med destination Tripoli och Benghazi. Planen hade uppdraget att eliminera de libyska SAM-robot ramperna längs kusten och jämna vägen för de 24 USAF FB-111 bombplan som 6 timmar tidigare lyft från baser i England. En komplex operation som inte blev mindre utmanade därför att Frankrike vägrat att låta planen från England använda franskt luftrum. Detta ökade flygsträckan för bombplanen med 1300 sjömil. Således hade man varit tvungna att skicka i väg 28 stycken KC-10 och KC-135 tankers i förväg för att ombesörja lufttankning under flygsträckan ner till Gibraltar och Medelhavet. Klockan 03.55 på morgonen hade flygstyrkan nått målområdena i Libyen.
   Operationen gick under namnet El Dorado Canyon och den amerikanske presidenten höll sin första presskonferens tillsammans med försvarsministern och den amerikanske överbefälhavaren på bästa sändningstid, strax innan de första kvällsnyheterna i USA. Tidpunkten var noggrant inplanerad samtidigt som bombplanen var på väg tillbaka mot baserna i England. Operationen mål och vapeninsatser presenterades i detalj  Bombraiden höll på i 12 minuter under vilka man fällt totalt 60 ton med laserstyrda precisionsbomber.
   De tre hangarfartygen och deras respektive stödenheter om vardera en kryssare, en robotkryssare, fyra robotjagare och två ubåtsjaktartyg låg nu lugnt och stilla ute i Medelhavet och bara väntade på Libyens nästa drag. Flygplanen hade till dels missat sitt mål. President Khadaffi var fortfarande i livet, men presidentpalatset var jämnat med marken. CNN kunde också rapportera att hans tvååriga adoptivdotter blivit dödad i sin spjälsäng av den första bombvågen.
   När Kerstin Thomson kom in på kontoret klockan halv nio var det full aktivitet. TT hade kavlat ut nyheten på morgonen och reportage från CNN frossade i gråtande ögonvittnen. Någon hade sagt att för en journalist var en människa inte mer en nyhet inslagen i hud. Något som nu manifesterades av media världen över.
   Oroliga sjömansfruar ringde in till personalavdelningen för att få reda på vart fartygen befann sig. Fackföreningar, försäkringsbolag, press, radio och TV likaså.
   I mitten på rummet såg hon en man i trettio till trettiofemårsåldern stå med blicken fokuserad på en av dataskärmarna med en telefon i vänsterhanden samtidigt som han med en kraftig röst ropade direktiv till en av fartygsoperatörerna, som vid sin terminal satt och räknade på kostnaderna för att deviera fartygen i Indiska Oceanen till Persiska Viken. Anletet var koncentrerat.
   Hon hade sedan suttit inne hos marknadschefen i trekvart och fick följa aktiviteten på sambandsnivå. Den introduktion till marknadsavdelningen han schemalagt för henne fick av naturliga skäl skjutas upp. Hon frågade om hon i stället bara kunde få sitta med och följa aktiviteterna på avdelningen. Det var helt OK. Trots att tempot var högt lyckades han ändå mellan varven förklara vad som hände och varför.
   "Du förstår", sade han efter att ha avslutat ett telefonsamtal med mäklarkontoret i London, "tidigt i morse, bara någon timma efter attacken i Libyen, startade en spekulation på finans, råvaru- och shipping marknaderna i Japan att Khadaffi förmodligen inte bara skulle sitta och titta på efter det att amerikanarna förvandlat inte mindre än 5 strategiska mål och i stort set samtliga libyska luftvärnsbatterier till ökensand. Den amerikanska flottstyrkan ligger nu bara och väntar på en vedergällning från Khadaffi så att de kan få anledning slå till igen. Och med stor sannolikhet antas det att Medelhavet skall förklaras som krigszon.
   "Men varför reagerar shippingmarknaderna så våldsamt", frågade hon.
   "Jo, förklaras Medelhavet som krigszon stängs Suezkanalen.”
   "Aha", kontrade hon, "och båtarna måste ta vägen runt Sydafrika, eller hur?.”
   "Precis.”
   "Som ökar efterfrågan på tonnage", sköt hon in.
   "Varför sitter jag här och förklarar”, skrattade han men nickade jakande. ”Nåväl, enligt de simuleringar vi gått igenom nu på räknar vi med en efterfrågeökning på 30-40 %, eftersom tiden för varje resa till eller från mellan eller fjärran östern ökar avsevärt. Det här ryktet har nu farit som en tidvattensvåg över hela världen och skakat om handeln med gods och fartyg ordentligt. Hela den samlade och vakna rederivärlden är satt i ”red alert” beredskap. Handeln med fartyg har avstannat helt, trots att tankfartyg så sent som igår låg packade och upplagda i rader i de norska fjordarna. Då till salu varenda en. Men så icke idag. Inte ett ända oceangående handelsfartyg. Fraktnivåerna på lasterna skjuter nu upp i taket som korkar ur skakade champagneflaskor. De traders och mäklare som är inblandade i terminshandeln med råvaror ute i världen är panikslagna. Bland de som spekulerat i kontrakt för leverans av olja, kol och spannmål om tre och sex månader fram i tiden finns det en och annan svettig panna just nu. Samtidigt kan man anta att det sitter ett antal redare runt om i världen och slickar sig om läpparna. Det är helt klart att stängs Suez-kanalen, så kommer tillgången på tonnage inte att räcka till för att täcka efterfrågan på transporter i världen. Således börjar nu de som vill ha sitt gods transporterat bjuda över varann för att få någon redare att acceptera lasten. En i grund behaglig situation för en marknadschef på ett tankrederi", avslutade han leende.
   När hon till slut reste hon sig för att skaka hand och återgå till personalavdelningen två trappor ner, kolliderade hon i dörröppningen med mäklaren hos sett ståendes ute på golvet tidigare på förmiddagen. Hon höll på att tappa balansen men han fattade snabbt och bestämt tag i hennes ena överarm så att hon inte skulle stå på ändan.
   "Hoppsan så det kan gå", utbrast han i det att hans anlete sprack upp i ett leende. En fullständig förvandling av det bistra ansikte hon sett 45 minuter tidigare. Det var nog det leendet som gjorde det, trodde hon.
   Han hade ursäktat sig, och blev sedan presenterad av marknadschefen som Richard Berg, ett av "nytillskotten" i Stockholm. Han hälsade artigt men frågade sedan genast marknadschefen om han kunde få en minut. Det var något om ett kontrakt som skulle bekräftas. Hon blev ståendes ensam och bortglömd när de utan att ta någon mer notis om henne brådsamt dök ner i kontraktsdetaljerna.
   Vid ett senare tillfälle, då hon arbetade med personakterna på personalavdelningen fick hon av en händelse Richard Bergs mapp i händerna. Nyfiket gick hon igenom innehållet från pärm till pärm. Betyg, personbeskrivningar och omdömen - allt fanns där. Richard Berg hade växt upp i Bergslagen. Under gymnasietiden hade han varit ute till sjöss på somrarna. Efter gymnasiet hade läst in och tenterat av första året på sjöbefälsskolan efter 6 månader till sjöss som befälselev. Idel lovord i betygen.  Omedelbart efter hade han således fått sitt första befälsjobb. Efter ytterligare ett år lyckades han komma in på sjökaptenslinjen i Stockholm och tog sin sjökaptensexamen 23 år gammal.
   Sedan dess hade det gått fort. Efter två år till sjöss på rederiets tankfartyg hade han erbjudits att gå iland och vara med om uppstartandet av ett dotterbolag i Norge. Efter fyra år som befraktare, flyttade han vidare till mäklarkontoret i New York. För ett år sedan hade han återvänt till Stockholm, nu som chef för mäklaravdelningen.
   "Vaddå nytillskott", frågade hon sig själv. Hon förstod nu att marknadschefen hade behagat skämta med henne.
   Hon noterade hans civilstånd som skild. Hans far stod nämnd som hans närmaste anhörige. Inga barn. Han bodde på en adress på nedre Östermalm. Men just nu satt han mitt emot henne på företagets årliga sommarfest.  

   Kaffet övergick till dans. Sällskapet bröt upp från borden. De sträckte på sig och vandrade mot biblioteket och baren. Bakom dessa fanns ännu ett rum som var inrett till danslokal. Kerstin passade på att gå ut i damrummet. Richard följde med den övriga gruppen kring bordet till biblioteket. På väg till baren kom en av receptionisterna fram emot honom och sade att ett samtal väntade på honom inne på kontoret bakom receptionen.
   Då han avklarat samtalet gick han igenom den stora hallen bort mot biblioteket. Han kunde höra dansmusiken från rummet bakom biblioteket som blandades med sorlet från alla de 120 kollegorna. Enstaka skrattsalvor skallade från de spridda grupper som nu stod både i hallen och biblioteket. Stämningen var hög och förväntansfull. Cigarröken började lägga sig som en dimma i hela bottenvåningen. Alla, inklusive Richard, Carl och Kerstin, var nu precis lagom salongsberusade. Han kryssade fram genom hallen och svarade på de tillrop som riktades mot honom. Vid dörren till biblioteket mötte honom Carl med två stora konjakskupor i händerna. Han räckte över den ena till Richard.
   "Problem?", frågade Carl i det att han räckte över den ena..
   "Nej, inte alls", svarade Richard och sniffade på konjaken. Han förde sedan kupan till läpparna och smakade andäktigt på innehållet.
. "Det var Mead Bernard i New York som ville ha OK på att sluta m/t World Challenger för ett parti på 6.000 ton från Barranquilla i Colombia till Rotterdam."
   "Barranquilla. Ligger inte Challenger i Mexico och lastar. Det måste ju vara en fyra fem dagars deviation ner till Colombia. Var det inte bråttom med Challenger till Europa.”
   ”Jo, det var därför han ville ha ett OK. Jag sa till honom att vi accepterar mot en frakt på 200 dollar per ton.”
   "Phuii", visslade Carl till, "accepterar dom det är dom desperata.”
   "Jo", skrattade Carl, "jag bad honom checka positionerna på konkurrenterna i Lloyds List. Och det finns inte ett ända fartyg i omedelbar position förutom vår egen World Serpent som nu ligger uppe i New Orleans.
   "Låter som om någon trader sitter ordentligt i skiten. Den här lasten kommer inte att gynna deras balansräkning."
   "Nej, men så är det ju - Sometimes You win, sometimes You loose. Nästa gång klår dom skjortan av oss.”
   Han var i det ögonblicket inte ännu medveten om den kedja av händelser som nu hade satts igång i en helt annan del av världen och som, likt dominobrickor som i sitt fall obönhörligt slår ner brickan framför, var lika omöjliga att stoppa när det väl satt igång.

   Medan han pratade med Carl tittade han mot baren. Han smakade igen på konjaken. Där såg han Viveka Stråle, personalchefen, i ett intensivt samtal med Kerstin. Eller det såg snarare ut som om Viveka höll ett föredrag, medan Kerstin hela tiden såg sig om i rummet. Richard undrade stilla om det var någon speciell som hon sökte. Kunde det rent av vara honom. Lägg av, var nu inte löjlig, sa han till sig själv. 10 år yngre. Och dessutom redan upptagen och hederligt förlovad med en Magnus Klinga, om han inte missminde sig, en jetset grabb med burgen, om än nyrik, bakgrund. Hon var dessutom arvinge till en av Sveriges största industrimän. Och så står han själv och funderar på att ge sig på dottern. Vad skulle man säga om det. ”Jo, jag tackar. Skall ha både prinsessa och kungarike. Trots att hon till och med är upptagen. Va ?! Jo, jo ! Den där kan uppenbarligen inte skilja på mitt och ditt. Och låta hederligt folks fruntimmer vara i fred. Va ?! Barnarov, det är vad det är ! Förbannade horkarl och pedofil !!.”
   Nej, skärpning för tusan, lägg av. Han blev generad av sina egna tankar.

   Kerstin stod och diskret skannade av biblioteket medan hon med ett halvt öra lyssnade på en halvlullig Viveka Stråle’s visdom när det gällde vikten av att få människor att växa i jobbet. Ömsom kollegialt och ömsom mästrande. Kerstin gav fanen i vilket. Var är han, tänkte hon. Som hans bordsdam är det förbaske mej hans plikt att bjuda upp mig först, tänkte hon.
   Musikvolymen från biblioteket var högre nu. Nu spelades ett tryckarvänligt örhänge av BeeGee’s från mitten av 70-talet. Samtalsnivån hade likaså stigit och Viveka fick småskrika för att göra sig hörd. Kerstin önskade att hon skulle lägga av och beställa något att dricka i stället. Just då kom en av de yngre civilekonomerna från finansavdelningen fram emot henne. Han snavade till strax innan han kom fram men återfick balansen genom att snabbt ta tag i bardisken.
   "Får jag lov", fick han fram och riktade en simmig blick mot Kerstin.
   Hon såg leende på honom och insåg att han tutat i sig glatt både under och efter middagen. Med Viveka framför sig tackade hon glatt ja.
   Lejonet från finansavdelningen eskorterade triumferande sitt byte mot dansgolvet och trängde sig in mot mitten. Han fattade henne runt midjan och föll in i den BeeGee´ska rytmen. Han kämpade med balansen. Så hårt att Kerstin inte vågade tala med honom. Då hade han förmodligen ramlat ihop i en hög. Medan de dansade så fick hon syn på Richard vid bardisken. Han stod och tittade åt hennes håll och han vinkade diskret men glatt då hon såg åt hans håll. Hon log tillbaka och fick den där pirrande känslan i maggropen igen.
   BeeGees låten tonade ner och Kerstin tackade för dansen. Lejonet mumlade likaså fram ett tack och följde efter henne då hon kryssade fram emot baren. Bara tre meter därifrån, känner hon en lätt hand på armen. Hon vänder sig om och ser sin tidigare arbetskollega från personalavdelningen, Ronny Smedahl. Hon kom ihåg att han blivit upp över öronen förtjust i henne då hon praktiserade på personalavdelningen.
   "Ska vi dansa?", frågar han lika nervöst som förväntansfullt.
   "Hej Ronny, det var länge sedan. Ja, det är klart", sade hon samtidigt som hon tänkte att det fanns inget annat svar. Men kastade samtidigt en blick mot baren igen. Hon kunde inte se Richard.
   Kvällen fortsatte och hon tycktes inte kunna lyckas ta sig tillbaka till baren utan att bli uppbjuden. Hade hon varit ute på lokal hade det varit en lätt match. Här var det annorlunda. Hon tyckte det var svårt, ja egentligen omöjligt, att törna ner någon. Dels för att hon var arbetskamrat men också för att hon hade svårt att hantera sin roll som kommande arvtagerska. Hon var livrädd för att uppfattas som snorkig.
   Richard stod vid baren och tittade ut över vimlet i biblioteket. Han kastade då och då en blick ut mot dansgolvet och såg Kerstin ömsom buggande och ömsom tryckandes. Och det stack till lite i hjärttrakten. "Lägg av", sa han återigen till sig själv. Fyra gånger hade han gjort sig beredd att gå och bjuda upp Kerstin då musiken tystnat. Med etiketten som främsta skäl naturligtvis. Han hade alla gångerna fått avbryta sin ansatts, då en ny kavaljer dykt upp som från ingenstans och förekommit honom.
   För sent upptäckte Richard att Viveka Stråle kom framseglande mot honom. Personalchef, psykolog, sött ansikte, knallröda läppar och ett långt blont hår. Alltid iförd högklackade skor som klapprade ilsket på parkettgolven i korridorerna. Förr i tiden hade de spetälska klockor kring halsen – Idag har de stillettklackar, tänkte Richard uppgivet.
   "Hur är det med stjärnmäklaren i kväll", frågade hon med sensuell stämma.
   "Stjärnmäklaren har det bara fint”, svarade han. Han kände henne väl. Hon hade börjat på rederiet som assistent till sjöpersonalchefen samtidigt som han hade börjat som styrman. Hon hade en slitsad kjol och när hon ställde sig vid bardisken kände han hur hon kom hon emot honom med bara benet.
   "Är du en sådan där som aldrig bjuder upp, eller....?", frågade hon med en blinkning.
   "Du om någon borde ju veta hur blygsam jag är", svarade Richard vänligt med så mycket av ett leende att han inte skulle uppfattas som oartig. Hon är full, konstaterade han kort och gott.
   "Pyttsan, kom igen och uppför dig som en karl.”
Richard tänkte igenom vilka alternativ han hade. Han kom fram till två. Således frågade han henne om lov, fattade henne under armen och stegade ut på dansgolvet.

   Något senare fick Kerstin syn på honom då han ledde Viveka från dansgolvet. Sedan med den kvinnliga mäklarassistenten från middagsbordet. Och sedan med en för henne okänd tjej. Som hon inte hade någon lust att lära känna heller.
   Tillbaka i biblioteket såg Richard hur Kerstin kom gåendes mot baren. Hon torkade fukten ur panna med ovansidan av handen. Han passade på att komma henne till mötes. Han kryssade sig fram genom myllret av genomsvettiga kollegor. När han var två meter från henne, så tittade hon hastigt åt hans håll och hon sken genast upp. Hon ändrade genast kursen och kom upp mitt framför honom. Han kände doften av hennes parfym.
   ”Ser att du gillar att dansa”, sa hon leende men med en liten syrlig udd.
   Det var packat med folk framför baren och de skuffades lätt mot varann av människorna runt omkring dom. Under ett par ögonblick kunde han lätt känna hennes mjuka och varma bröst mot framsidan på sin överarm och han kände en ilning genom kroppen.
   ” Det beror på med vem”, svarade han skrattande.
   ”Ja, tydligen inte med din bordsdam i alla fall. Har mäklarkåren på det här företaget inte en tillstymmelse till vett och etikett, kontrade hon med en låtsad förargelse.
   ”Har ju inte fått någon chans.”
   ”Ta den nu då. Men förresten”, tillade hon och anlade en mer uppgiven uppsyn, ”Jag håller på att rinna bort. Hänger Du med på en nypa frisk luft innan vi kastar oss ut på dansgolvet.”
   ”Självklart”, svarade han och lotsade henne varsamt genom trängseln framför baren.
   Hon kände hans hand strax nedanför det högra skulderbladet och hon blev varm inombords. Då de passerade ut i entrén noterade Richard i ögonvrån att Viveka satt i baren. Hon läppjade på en drink medan hon följde Richard och Kerstin med blicken.

   Richard öppnade den bastanta ytterdörren och den ljumma men friska och stjärnklara sommarnatten slog emot dom. Det var stilla och luktade nyklippt gräs. En stark kontrasten mot volymen och röken inne i biblioteket. De stannade båda upp och tog ett djupt andetag innan de gick ner över gräset mot sjön. Det dova dunket från dansmusiken inne i Villa Pauli avtog. Kerstin stannade upp och snubblade ofrivilligt till. Hon började känna av drinkarna från baren. Men var inte obehagligt berusad. Richard fångade snabbt upp henne och ställde sig sedan bredvid henne. Han stod så nära att han kände hennes kroppsvärme. Kerstin drog in den stilla nattluften genom näsan samtidigt som hon tittade upp på den stjärnbeströdda himlen. Han följde hennes blick.
   ”Ser du polstjärnan, sa han.
   ”Ja, vänta”, svarade hon och vred på huvudet. ”Den skall ju vara stark och ganska högt upp. Där, där tror jag”, fortsatte hon och pekade upp mot en starkt lysande himlakropp.
   ”Det där är en planet.”
   ”Hur kan du se det ?”
”Den lyser så starkt. För att solen lyser på den. Stjärnor är ju egna solar långt borta. De pulserar. Blinka lilla stjärna , du vet. Det där är Venus.”
   ”Hur vet du det?”
   ”Den lyser starkast, så den är rätt lätt att känna igen. Faktum är att den lyser så starkt att du kan se den mitt på dan i en kikare, om du vet på ett ungefär var den befinner sig. Ute till sjöss så kan man ibland bestämma positionen med både Venus och solen mitt på dagen, om inget annat funkar.
   ”Var är Polstjärnan då ?”, frågade hon.
   ”Där.”
   Kerstin tittade på nytt upp mot himlavalvet.
   ”Vart ?”
   ”Ser du Karlavagnen.”
   ”Ja.”
   ”Följ linjen mellan de två bakersta stjärnorna på vagnen och förläng den uppåt så kommer du till polstjärnan där borta. Det är den starka och ensamma stjärnan som ligger bara ett stycke från Karlavagnen.
   Kerstin tittade uppåt.
   ”Ja, där ja.”
   ”Och om Du fortsätter linjen förbi polstjärnan så kommer du till några stjärnor som ser ut som ett W.
   ”Ja.”
   ”Där har du Cassiopeja”, sa Richard medan de fortsatte att långsamt vandra genom den stilla sommarnatten.
   ”Cassiopeja. Vad betyder det ?”
   ”Det var en grekiska drottning, som skröt med att hon var vackrast i världen. Det retade havsgudens döttrar så till den grad att de lät ett avgrundsmonster gå upp på land som förstörde allt vad den såg. Men, så offrade Cassiopeja sin dotter och då lät de sig nöja.
   ”Oj då. Men var det inte Vivekapeja hon hette?”, frågade hon sockersött.
   ”Ge dig”, svarade Richard skrattande.
   ”Okey då” svarade hon. ”I vilken stjärnbild är du född?”, frågade Kerstin och tittade upp mot Richard.
   ”Är det sant ? Tror du på astrologi?”, frågade Richard tillbaka.
   ”Japp”, svarade hon rätt upp och ner.”
   ”Hur kan solsystem, atomsammanslagningar och kärnexplosioner tusentals ljusår bort över huvud taget styra över våra liv?”
   ”Ni killar är så rationella. Allt måste vara solklart. Eller stjärnklart om man så vill. Annars blir ni oroliga. Men låt mig gissa.”
   ”OK”
   ”Oxen.”
   ”Varför då?.
   ”Du är målmedveten, kanske till och med tjurskallig”, tillade hon med ett skratt, ”trygg, vet vad du vill, besinnar dej innan du rusar iväg. Men när du bestämt dig är det svårt att få stopp på dej. Jag tror att du är en fin familjefar.”
   ”Vänta lite”, svarade han med ett skratt, ”Ska man inte ha en familj för att vara familjefar ?”
   ”OK då, men låt mig höra. Har jag inte rätt ? Är du inte en oxe? frågade Kerstin vidare.
   ”Jodå”, sa han och skakade på huvudet. ”Och jag tror att jag vet jag vad du är.”
   ”Låt höra”
   ”Jag tror...........”, svarade han och stoppade upp. Han gjorde avsiktligt en paus. Efter en liten stund så tittade hon otåligt på honom.
”Ja ?”, upprepade hon.
   Jag tror..…. att du vet vad du vill. Du går inte gärna i några ledband. Tar gärna till dig livets goda. Och är en ledare. Vill bestämma själv. Ibland har du svårt att välja. Att försöka baxa dig åt ett visst håll mot din vilja skulle vara lönlöst. I sådana fall kan du bli högljudd. Så, därför tror jag att du måste var född i ..............”, han gjorde en ny paus.
   ”Ja....?”, svarade hon.
   ” ......i åsnans stjärntecken. Och den ser du om du drar en linje från Cassiopeja....”
   Längre kom han inte förrän han kände en rejäl näve med gräs över sig från en hopkrattad hög precis vid Kerstins fötter.
   ”Nej, vad i......”, ropade han skrattande samtidigt som han duckade för ännu en näve med gräs. Han tog ett språng åt sidan. Kerstin kom efter och jagade honom ett stycke över gräset.
   ”Fred, fred”, ropade han och vände sig tvärt. Så tvärt att Kerstin inte kunde stanna utan hamnade snavande i hans famn.
   ”Oj, hoppsan så det kan gå. Börjar visst få träning i att fånga upp snavande damer”, sade han och tänkte på mötet hos marknadschefen.
   ”Kan så vara. Men gräset, det har du ärligt förtjänat”, svarade hon skrattande. Men hon gillade att bli uppfångad av honom.
   De promenerade långsamt tillbaka till Villa Pauli. Hon hade gärna snavat i hans famn en gång till. Faktum var att hon gjorde ett seriöst försök. Men Richard fångade upp hennes armbåge den gången. Kerstin svor för sig själv.

   De kom tillbaka till huset just då bussarna, som skulle forsla sällskapet tillbaka till Stockholm, backade upp på gårdsplanen.
   ”Va, är det redan midnatt”, utbrast Kerstin.
   ”Ser ut som jag får bli skyldig dej den där dansen.”
   ”Fattas bara.”
   Kerstin och Richard separerades från varann då den förfriskade och smått förvirrade församlingen började strömma ut på gårdsplanen. Själv hade Richard en taxi väntandes utanför grindarna. Då han passerade förbi den ena bussen kände han en hand på sin axel. Han vände sig om och såg Viveka Stråhle plocka bort ett grässtrå från hans högra axel.
   ”Visste inte att de hade lador att rulla runt i här ute”, sade hon med ett leende och stegade upp i bussen. Hon försvann utan att Richard fick chansen att ge svar på tal. Samtidigt kom Carl Gyllenhielm ut från huvudentrén. Han fick syn på Richard och skyndade han ifatt honom.
   ”Bernard ringde från New York. Challenger är sluten till 225 dollar per ton.”
   ”Utmärkt. Skicka kapten ett mail när du kommer hem. Här får vi inte vila på hanen. Nu kommer den gode kapten Strömgren att få visa vad han går för. Båten måste ut från Coatzacoalcos fortare än fan.”