Prolog

    Victor Sanchez stod framför en målning som visade en man i 40-års åldern med ett stilrent utseende. Ett intagande anlete med rena latinska drag som utstrålade beslutsamhet och välvillighet. Ett nog så vanligt resultat av en porträttmålare som fått skickligt betalt, tänkte Sanchez.
   Men mannen på målningen var inte någon vem som helst. Denne man hade på bara två decennier förflyttat sig från slum och misär till en rikedom som var så ofantlig att det var meningslöst att försöka kvantifiera den. Nyligen hade visserligen Forbes Magazine gjort ett tappert försök, och kommit fram till att mannen var världens sjunde rikaste person. Detta baserat på ett antaget banktillgodohavande på i runda slängar 24 milliarder dollar. Han hade allt som kunde köpas för pengar. Detta var en man som kunde påverka regeringar.
   Victor Sanchez kände honom väl. Förmodligen bättre än hans närmaste familj. Målningen visade en bild som visserligen var sann, men som samtidigt ljög. Det den inte förmedlade, och som gick stick i stäv med anletets joviala utstrålning, var vad som drev honom och hur han skaffat sig denna rikedom. En rikedom som bland annat inbegrep den plats som Victor Sanchez befann sig på i just det här ögonblicket.
   Sanchez vände sig mot panoramafönstren som vätte ut mot dalen på östsidan av Västkordiljärerna - en bergsformation i nordsydlig riktning som uppstått då Nazcaplattan i sydöstra Stilla Havet tryckts samman och lyft upp den latinamerikanska kontinenten för några årmiljoner sedan. Vid sidan av Västkordiljärerna, en av jordens yngsta bergskedjor, låg också två andra bergsmassiv som tillsammans klöv Colombia i fyra delar.
   Han stod med en kaffekopp i handen och insöp utsikten. Morgonen var klar och han kunde skönja Manizales, ”den eviga vårens stad”, långt bort i öster. Haciendan han befann sig på låg 1800 meter över havet och inom "tierra templada", den höjdzon som gav en behaglig dygnstemperatur på mellan 18 och 24 grader Celsius, trots att den praktiskt taget låg mitt på ekvatorn. Ett av de två skälen till varför flera av Manizales' industrimagnater placerat sina haciendor på bergskammarna kring staden. Det andra var att man, liksom medeltidens högt placerade borgar, hade full kontroll över de som planerade ett besök. Välkomna liksom ovälkomna. Utsikten var lika vidunderlig som haciendasluttningens vegetation var skövlad, av just detta skäl. En annan gemensam nämnare var helikopterplattformen i det ena hörnet av dessa muromgärdade "fästningar". En plattform som alltid, 24 timmar om dygnet, hade en Huey helikopter standby som snabbt skulle kunna evakuera haciendans invånare. Som det nu var stod det två stycken sida vid sida. Den ene hade landat med Victor Sanchez som ända passagerare för mindre än tio minuter sedan, och som skulle flyga honom tillbaka till Manizales om mindre än en timme.
   Solen sken in genom fönstrens fem centimeter tjocka rutor av pansarglas, som gav en lätt förvrängd bild av det hänförande landskapet utanför. Och Sanchez uppskattade utsikten trots den tunna luften. Ägaren till denna enorma egendom, Hacienda Los Napoles, visste hur han skulle demonstrera sin makt.
   Sanchez blickade ut över egendomen som bredde ut sig framför honom. Den saknade motstycke med sina 6 badbassänger, rum för 100 gäster och till och med en egen zoologisk trädgård med hundratals exotiska djur. Entréporten, som var det första en besökare mötte på egendomen, var en replik av entrén till katedralen i Sevilla. Och besökare förvånades många gånger av att vissa rum var dekorerade till att vara repliker av kända rum i världen. Ett ovalt sådant med förebild från en berömd byggnad i Washington var bara ett exempel av många. Till en av egendomens mer udda rariteter hörde den amerikanska bil som, perforerad av kulhål, sades ha tillhört Bonny och Clyde. 
      Mannen på tavlan var hänsynslös när det gällde att försvaga sina motståndare. Han hade hittills lagt ut lika stora pengar på förrädare och andra köpta resurser som en del stormakters underättelsetjänster. Och räckte det inte med pengar, så var inte fruktan ett dåligt hjälpmedel. Också i detta avseende hade han litet att lära. Och eftersom hans makt var total, existerade ingen byråkrati som stoppade upp beslutsprocessen. Och var det något han inte var rädd för, så var det att fatta beslut. Dessutom hade han förmågan att göra det snabbt. Hans namn var Pascal Escucha och hans mål var att bli Colombias president.
   Victor Sanchez blev avbruten i sina tankar av en säkerhetsvakt.
   ”Senior Escucha är på väg.” Livvaktens tränade blick svepte över lädermappen och Sanchez kostym. Escucha, liksom hans vaktstyrka, hade inte förföljelsemani. Men det var ett ofrånkomligt faktum att många betydelsefulla personer – statsmän, diktatorer och imperiebyggare inkluderade, hade blivit tagna av daga eller förrådda av den ”inre cirkeln.”
   Sanchez nickade bekräftande och såg sig omkring i rummet. I denna del av Pascal Escuchas egendom fanns det fyra livvakter. Varav en i det här förrummet till Escuchas tjänsterum. Säkerheten var rigorös. Klockan var strax efter klockan åtta på morgonen och från det att han landats tio minuter tidigare hade han passerat två röntgenkontroller.
   Då han togs emot var aktiviteten redan i full gång. De två sekreterarna satt upptagna med att koordinera Pascal Escuchas dagsprogram. Tjänstefolk gick in och ut och förberedde hans ankomst. Den livvakt som nyss aviserat Escuchas ankomst satt med sin öronsnäcka och putande kavaj i ena hörnet och iakttog vad som försiggick. Victor var varken intresserad eller fascinerad av den förberedelseshow som nu föregick. Han var alltför van.
   Victor Sanchez var Pascal Escuchas Chief Operations Officer. En av Sanchez uppgifter var att dagligen ge Escucha en taktisk och strategisk lägesbeskrivning. Till Sanchez stora lycka var Escucha för det mesta bunden till Colombia och en helikopter kunde nå honom var som helst i landet inom ett par timmar.  Escuchas imperium hade sina egna fabriker, banker, flygbolag, rederier och medieföretag. Liksom en styrelse och staber med jurister, skatteexperter, affärsutvecklare. Affärsaktiviteterna påminde i stor utsträckning om vilket Fortune 500 företag som helst.  Men det som skiljde detta imperium från många andra var att Escucha hade en egen militärstyrka och dessutom ett väloljat ”underrättelsemaskineri” kopplat till affärsverksamheten.
   Naturligtvis reste sig alla upp då Escucha anlände tillsammans med sin personlige livvakt. Escucha nickade vänligt mot sekreterarna och vinkade åt Sanches att följa med honom in till sitt arbetsrum. Escucha satte sig ner bakom sitt skrivbord när dörren stängts bakom honom. Skrivbordet var placerat framför rummets fönster som vätte ut mot den hänförande Caucadalen och som inramades av tunga gardiner i fordrat ljust siden, vilket gav rummet ett intryck mer av salong än arbetsrum. Skrivbordet var nertyngt av mappar och dokument i prydligt sorterade högar. Sekreterarna hade skött sin uppgift under morgontimmarna.
   Escushas personlige livvakt slog sig ner i en soffgrupp på den högra sidan om dörren till förrummet, bortom hörselavstånd. Han öppnade den knäppta kavajen och såg med ett uttryckslöst ansikte rätt fram i rummet. Beredd att agera om så krävdes. Sanchez kunde såvitt skönja det putande pistolhölstret under vaktens vänstra armhåla.
   En uppassare kom diskret in från rummets sidodörr med en frukostbricka. Han gick fram, ställde brickan på skrivbordet och backade undan med en bugning innan han lika diskret försvann ut ur rummet.
   Därmed var morgonritualen avklarad och Sanchez kunde inleda sin lägesorientering. Denna var gjord under natten av Sanchez controllerstab och var indelad i två delar. Dels den kommersiella, som var snabbt avklarad. Affärerna löpte på. Snyggt och prydligt.
   Den andra delen var den politiska och strategiska lägesorienteringen. Sanchez gav Escucha en kopia. Till stor del handlade den om regeringens upptrappning av kriget mot Colombias kokainindustri. 
   ”Jag skiter i regeringen Gomez. De är inget annat än en förklädd samling clowner – stora i käften och svaga strateger”, sade Escucha och bredde marmelad på en rostad brödskiva. ”Men det verkar som om amerikanarna är på krigsstigen”,    fortsatte han med en lågmäld och lugn stämma. Han gestikulerade diskret och talade i vänlig ton. Men Sanchez visste bättre än att missta sig på honom. Escucha var en mycket brutal människa.
   ”Ta gärna för dig”, fortsatte Escucha och pekade med vänsterhanden mot brickan.
   ”Tack, det är bra.” Sanches lyfte avvärjande händerna och återgick till ämnet. ”CIA-bemanningen vid amerikanska ambassaden är nu upp i väl 100 man. Det råder ingen tvekan om att det är amerikanerna som orkestrerar regeringens utspel”, fortsatte Sanchez.
   ”De tafsar på saker som de inte har med att göra.”
   ”Instämmer. Men nu har vi chansen att ge dom en läxa”, svarade Sanchez.
   ”Amerikanarna ?”
   ”Precis" 
   ”Såå ?” frågade Escucha medan han lyfte den spröda expressokoppen från silverbrickan.
   ”Det är lätt att vara kaxig då fronten är avlägsen. Kanske är det dags att etablera en till front på deras eget territorium.”
   ”En klassisk försvarsstrategi med andra ord.”
   ”Just så. Under natten har vi fått uppgifter från New York som kan ge oss den möjligheten.”
  ”Berätta”, sade Escucha medan han ställde tillbaka kaffekoppen.
  ”Ett svenskt rederi, Thomson Line, har dirigerat  en svensk kemikalietanker vid namn m/t World Challenger, ner hit till Barranquilla - vår egen hemmahamn, bevars.”
   ”Är det inte Thomson Line som vi använder som en av våra kokain-carriers.”
   ”Jo, deras linjefartyg mellan Karibien och Nordeuropa. Nu pratar vi om en kemikalietanker som också råkar ha 6000 ton med flytande Tetraethylbly ombord.”
   ”Och ?”
   ”Tetraehtylbly är extremt giftigt. Används i ytterst små och utspädda mängder i bland annat militärt flygbränsle. Framför allt i Östeuropa. Några droppar Tetraethylbly på huden och du är garanterat stendöd. Omedelbart.”
   ”Ja?”
   ”Låt säga att vi tog kontrollen över World Challenger på tillbakaresan. Någonstans ute i Karibien, mellan Barranquilla och Dominikanska Republiken. För att sedan segla upp henne mot Florida. Och hota med att sänka henne där. Mitt i Golfströmmen. Något som torde släcka ut allt marint liv utmed den amerikanska ostkusten.”
   Escucha satt med ryggen mot rummets fönster och morgonsolen utanför. Och trots att Sanchez inte klart kunde se Escucha’s ansikte, så var han säker på att där fanns ett belåtet anlete.
   ”Och till exempel begär att amerikanerna släpper fri Ricardo”, fortsatte Sanchez.  Den colombianska narkotikapolisen hade några år tidigare och i samarbete med USA's  Drug Enforcement Agency fångat in Pascal Escucha’s vapendragare och kumpan Ricardo Lidher. Efter påtryckningar från USA passade den colombianska regeringen på att effektuera ett utlämningsavtal som tidigare hade undertecknats men aldrig tidigare tagits i bruk. Ricardo Lihder flögs till USA och dömdes till 135 års fängelse.
   Escucha tog den stärkta linne servetten från brickan och torkade sig om munnen. Han stoppade upp ett ögonblick och såg på Sanchez.
   ”Ursäktar du om jag röker”, frågade Escucha.
   ”Naturligtvis”, ljög Sanchez.
   Pascal Escucha sträckte sig ledigt fram mot cigarrlådan på skrivbordet. Då han tänt cigarren lutade han sig tillbaka, blåste ut en rökpuff och tittade tillbaka på Victor Sanchez med en blick, lika kall som en läkemedelsforskares då han iakttager en hamster i en bur.
   ”Hur samordnar vi detta”, frågade Escucha.
   ”På det vanliga sättet. Vi skickar ut det bästa vi har. Juan Martinez och hans team.”
   ”Har han bandbredd nog ? En kapning och en sannolik inblandning av US Special Forces. På amerikanskt territorium ?”
   ”De här grabbarna är bättre utbildade och utrustade än några av våra tidigare combat squad teams. Alla tio har rekryterats från FARC. Alla har genomgått DGI’s specialist utbildning vid Lourdes på Cuba. Flera av delar av utbildningen har letts av GRU’s Special Operation Division. För fan, det här är grabbar som skulle kunna lära US Navy SEALS ett och annat.”
   ”Hur skall kapningen gå till ?”
   ”En av våra feeder båtar, Madre del Mar, som vi lade beslag på helt nyligen, ligger klar strax utanför Barranquilla. En före detta fiskebåt från kustbevakningen, som utrustats för att transportera kokain och marijuana upp till Mexico och Puerto Rico för omlastning till USA. Hon var planerad att avgå till helgen. Nu omdisponerar vi henne för det här uppdraget. Större delen av besättningen finns redan på plats. De förbereder henne nu för uppdraget. Mannarna kommer likaså att vara stand-by för att ta sig en titt på de av besättningen från Challenger som eventuellt går iland.”
   ”Varför då ?”.
   ”Bara för att få en känsla av vilka de är. Och i brist på annat, får man väl säga. Kan ju inte skada om alternativet är att bara sitta ombord på Madre del Mar och rulla tummarna. I vilket fall, hon lägger sig för om Challenger och går med henne nordvart tills hon bordas någonstans mellan Barranquilla och Mona Passagen som ligger mellan Dominikanska Republiken och Puerto Rico. Väl ombord kör de upp henne till Key West. Och vi kan börja förhandla.”
   ”Hur säkerställer vi utgången av operationen ?”, frågade Escucha.
   ”Vi kommer att begära att Ricardo flygs ut till fartyget i helikopter. Där plockas Juan Martinez och hans mannar upp, tillsammans med delar av gisslan. Därefter flygs de till Cuba. Kom ihåg, det är inte mer än 150 km mellan Key West och Havanna, en knapp timmas flygning. DGI är införstådda och ser fram emot att få ge amerikanerna ett tjyvnyp. Dessutom praktiskt taget dreglar de över möjligheten att kunna lägga vantarna på en fullt operativ amerikansk militärhelikopter. Därmed har vi också säkrat att eventuella förföljare stoppas vid den kubanska gränsen. På Kuba släpps gisslan och vi låter Thomson ta hand om dom bäst dom vill. En kort resort vistelse som plåster på såren och ett charterplan hem. Vad vet jag ? Vårat team tar sig i vilket fall tillbaka hit via de vanliga kanalerna.
   ”Vad är det som skulle kunna gå galet ?
   ”Vi är inte osårbara. Vad som helst kan hända. Det vi kan förbereda kommer att göras. Varje del av operationen kommer att planeras in i minsta detalj. De här grabbarna är utbildade för just det. Det går inte att göra mer än så. Dessutom, och det som är avgörande för den här operationen, detta är Thomson Line’s fartyg. Vi har en av våra egna strategiskt placerad på rederiets huvudkontor. Således har vi kontroll  över instruktionerna till fartyget efter kapningen. Som du förstår är detta kritiskt för att kunna få till en hyfsad riskbedömning. Och vi måste bestämma oss nu för att sätta igång eller blåsa av de förberedelser som redan satts igång.”
   En bra sak med Sanchez, tänkte Escucha, var att han inte framhöll det självklara utan att han höll sig till väsentligheterna. Det fanns en chans att de skulle kunna hantera detta. I vilket fall skulle amerikanerna få upp ögonen för att de inte var att leka med.
   ”OK, du har bollen så du får spela den. Se till att göra ett skickligt jobb.”
   Sanchez tog ingen notis om denne sista anmärkning, som var lika självklar som översittarmässig. Han var alltför van för att låta sig påverkas av något som var mer präglat av avsändarens ego och dess behov av att dominera.
   ”Hur ser din kalender ut ?”, frågade Sanchez.
   ”Flyger tillbaka till Manizales i kväll.”
   ”Står vi under bevakning ?"
   ”Nej. Du kanske. Men inte jag. Jag flög ut helikoptern själv igår. Förklädd till min helikopterförare. Han själv sitter förmodligen i en lägenhet och förlustar sig med både vin och kvinnor, om jag känner honom rätt”, svarade Escucha med ett skratt. ”Så kan de sitta med sina spanare och övervakningskameror här ute på bergstopparna bäst de vill. Den här gången drog jag dem vid näsan. Tro mig.