Dagen Då Allt Började

Har du någonsin vaknat upp en dag och känt att det pirrat av förväntan i hela kroppen? Det börjar någonstans i magen och sprider sig ända ner i tåspetsarna och ut i fingertopparna. När det når huvudet så surrar det och snurrar så att man känner sig alldeles vimsig. Man spiller ut mjölken som skall vara i gröten och inte på pappas morgontidning, men märker knappt att han suckar och bannar. För man vet.
Idag kommer bli en speciell dag.
Douglas Persson 12 år, vaknade upp till en sådan dag idag.

Denna vackra vårmorgon hade han fått på sig en svart och en grå strumpa, Spindelmannen tröjan satt ut och in så att man såg de tjocka sömmarna sticka ut längs med sidorna och han hade glömt att stänga gylfen på sina svarta jeans. Ja, det var nästan så att han höll på att glömma att hämta upp Ebba, sin bästa kompis i hela världen, på vägen till skolan.

Douglas var glad att Ebba fanns. Hon var så smart och duktig. Många kvällar hade Ebba suttit på golvet i Douglas rum, med uppslagen mattebok, lätt fläckad av prickig-korv mackor och Oboy, och tålmodigt hjälpt honom att göra hemläxan.Douglas var fantastiskt duktigt på saker som många andra inte kunde, som att bygga barkbåtar som verkligen flöt och vika pappersflygplan som kunde göra loopingar, han hade en fantasi som slog det mesta, men något läshuvud, det var han inte.

Ebba såg honom på håll. Den rufsiga blonda kalufsen med alldeles för lång lugg och den lite frånvarande gången, gick inte att ta miste på. Douglas hade händerna djupt nedstuckna i fickorna på de säckiga jeansen och som vanligt såg han ut att vara helt inne i sin egen lilla värld. Han gick på gångvägen utanför hennes hus och sparkade lite förstrött på gruskornen som fortfarande låg kvar från vinterns vägsandning.
Han passerade utan att titta upp, gick en bit och stannade sedan som om han fått en konstig känsla av att det var något han hade glömt. Han snurrade runt och såg henne stå och vänta utanför sin dörr. Han log lite skamset och gav henne en liten halvhjärtad vinkning.

Hon suckade tungt, satte på sig sin ryggsäck och sprang ikapp honom så att hennes midjelånga chokladbruna flätor smattrade mot hennes röda vindjacka.
”Hej!” sade hon när hon nådde fram till honom.
”Hej!” svarade han och de gick vidare en stund under tystnad.
”Bara en lektion idag och sedan blir det friluftsdag!” sade Ebba glatt och log så att hennes smilgropar anades och de blå ögonen blev smala glittrande streck.
Douglas bara log drömmande. Denna dag hade han väntat på sedan terminsstarten då de hade fått veta att det skulle bli Medeltidsfestival vid Bohus fästning i Kungälv, den lilla staden där de båda bodde. Det var en riktigt fin gammal fästning där det en gång i tiden funnits riktiga riddare och utkämpats riktiga slag. Detta lockade honom något enormt och han hade mer än en gång fantiserat om hur det kunde ha varit på den tiden då det begav sig. På 1100-talet eller 1800-talet eller när det nu var. Det kvittade för allt som inte var här och nu var spännande!

Douglas och Ebba kom fram till den gula skolbyggnaden och gick in och satte sig i klassrummet. Mattelektionen segade sig fram och Douglas slängde lystna blickar ut genom fönstret och längtade så att det värkte i hela kroppen efter att få komma ut till friluftsdagens äventyr. Så äntligen! En gäll ringsignal klöv ljudet av rafsande pennor och ersattes av skrapet av stolar mot det slitna laminatgolvet, dagens enda lektionen var slut.
"Okej alla!” ropade fröken Ahlberg med sin tobaksraspiga röst.
”Om exakt tio minuter samlas vi ute på skolgården för gemensam promenad ner till fästningen och glöm inte era matsäckar eftersom det inte blir någon lunch idag!"
Douglas som inte ens hade fått med sig sin väska till skolan, satt där med frågande blick och kliade sig fundersamt i huvudet. Ebba betraktade honom och suckade tungt för andra gången denna morgon. Skorna var blankslitna av all skateboardåkning, de säckiga byxorna och den stora t-shirten, som dessutom var ut och in, hade också sett sina bättre dagar, och strumporna matchade inte. Ebba frågade sig om han överhuvudtaget var vid medvetande när han klädde sig på morgonen.
"Douglas, för det första” sade hon i myndig ton. ”Din tröja är ut och in.”
Han gav sig själv en hastig blick och drog av sig tröjan för att sätta på sig den åt rätt håll.
Då såg Ebba att den hade en stor fläck av något oidentifierbart mitt på bröstet.
Hon skakade trött på huvudet och fortsatte. ”Och för det andra: Vi kan dela på min lunch, jag har ändå fått mer än jag orkar med.”
"Åh, tack Ebba, schysst, asså!" Han såg lättad ut.
Hon bara ryckte på axlarna och lutande sig lite närmare så att ingen annan hörde. ”Och för det tredje. Stäng gylfen!” Hon vände sig om och gick ut på gården och lämnade en något skamsen Douglas kvar i korridoren, kämpades med sin trilskandes gylf, högröd i ansiktet.

Det var en solig majdag med en lätt bris som rufsade om i håret på de förväntansfulla eleverna i klass 6c från Fontinskolan som gick i samlad trupp ned mot fästningsholmen, med fröken Ahlberg i spetsen. Vägen gick genom skogen som doftade solvarmt, fåglarna kvittrade och det prasslade lätt i trädens lövverk.
"Den här stigen kallades för "Kärleksstigen" när jag var ung" log fröken Ahlberg drömmande.
Ebba och Douglas som gått tätt ihop och småpratat, tittade hastigt upp, sedan på varandra och ökade något på avståndet emellan varandra.
Douglas blev plötsligt märkligt medveten om sig själv och visste inte riktigt var han skulle göra av sina händer, så han stoppade därför ned dem i fickorna igen och beslöt sig för att det var bäst att byta ämne. "Tänk om de har riddardubbning!" sade han
"Det är dags för mig att få visa vad jag går för, jag tror man måste visa sig modig, snabbtänkt och skicklig med svärdet för att bli dubbad till en riktig riddare, och jag är säker på att jag kan klara av det!" Douglas log stolt emot henne, sträckte lite överdrivet på sig och sjöng glatt: "Jag är en hjälte med svärd i min hand!"
Han svängde dramatiskt med högra handen samtidigt som han höll den vänstra i midjan.
"Drakar och jättar, monster: Kom an!"
De övriga klasskamraterna fnissade lite generat och slängde lite förstulna blickar på honom. Han var allt lite märklig den där Douglas, tänkte många av dem.
Men han var van. Han såg dem inte ens eller brydde sig i alla fall inte om dem. Ebba såg dem. Ebba hörde dem också och var alltid den som försvarade honom när någon av de mer stöddiga klasskompisarna, gav honom glåpord och tjyvnyp.
"Dogge tittar tydligen på barnprogram! Och kan sångerna från dem också"
Tobbe skrattade rått och knuffade till Simon för medhåll.
Simon som var betydligt mindre och kortare än den storvuxne, rödhårige Tobbe, snubblade till och log osäkert mot Tobbe så att gluggen mellan hans framtänder exponerades och fick honom att se hopplöst fånig ut. Ebbas beskyddarinstinkt reagerade direkt och hon knuffade sig respektlöst in mellan de båda drumlarna.
"Jaha Tobbe, och hur förklarar du det faktum att du vet att denna sången kommer från ett barnprogram?" Hon tittade surt upp på honom (han var säkert två decimeter längre och tio kilo tyngre än henne) och fortsatte: "Det måste ju innebära att du också tittar på barnprogram, eller hur?" Hon log ett riktigt hajleende med en triumferande blick.
"Skit du i det Ebba! Jag har väl småsyskon, eller?" skrek han uppenbart upprörd. Den där Ebba skulle alltid visa sig på styva linan och försvara den där fåntratten Douglas.
"Tobias Wilson, jag hörde det där!"
Fröken Ahlbergs ansikte var bara några centimeter från Tobbes, när han vände sig om från kommentaren till Ebba, och tvingade honom till en plötslig tvärnit.
"Inga fula ord om jag får be! Speciellt som jag har tagit er med ut på en sådan här rolig dag! Ett fult ord till och vi avbryter friluftsdagen och går direkt upp till skolan igen!" Spridda suckar hördes bland klasskamraterna, det vore just typiskt att Tobbe skulle förstöra för dem.
"Är detta förstått?" fröken Ahlbergs kajalstreckade ögonbryn höjdes uppfordrande.
"Glasklart" replikerade Tobbe med pek- och långfingrarna ihop mot pannan i en saluterande hälsning.
Han släntrande iväg muttrande med Simons spensliga gestalt som en skugga efter sig.