Egirevs

Sofia gungar sakta fram och tillbaka. Emellanåt sparkar hon till i gruset under gungorna så hon får lite mer fart. Det har varit soligt och varmt i flera dagar så gruset är så torrt att det virvlar upp små moln av grus som lägger sig som ett fint dammtäcke på hennes vita gymnastikskor. Den andra gungan är tom, men den rör sig lite svagt fram och tillbaka när Sofias gunga får ställningen att vibrera lite. I vanliga fall skulle Sofias bästa kompis AnnKatrin säkert ha gungat på den andra gungan. De tyckte om att sitta där på rasterna och sladdra tillsammans och fnissa på rasterna. Men nu var AnnKatrin borta i tre veckor med sin familj. De hade åkt till Thailand och Sofia hade varit fruktansvärt avundsjuk på henne när hon berättat det.

Sofia suckar och sneglar bort mot de andra skolkamraterna som leker en bit därifrån. Flickorna hoppar rep, står och fnissar i små klungor, leker tafatt. Pojkarna sparkar boll och springer runt och skriker och knuffar varandra. Några lärare går omkring på skolgården, pratar med varandra och njuter av vårsolen. Ibland stannar de och tittar på de lekande barnen. Ibland stannar de till och säger något till någon av eleverna. Sofia vrider lite på huvudet och ser bort mot en av pojkgrupperna. Hon kisar med ögonen. Där står han! Per med stort P. Sofia ser att han skrattar. Han tittar bort mot Sofia ett par gånger men vänder snabbt blicken åter mot sina kamrater och stannar kvar med dem. Sofia önskar att han ska komma fram till henne. Säga något. Alla flickorna pratar om Per hela tiden. Han är skolans populäraste pojke och alla är småkära i honom. Han kom till Sofias skola föregående skoltermin och utmärkte sig genast på alla sätt. Inte bara för att han såg så bra ut, mörkhårig med himmelsblå ögon och en charmerande smilgrop i vänster kind. Han hade genast utmärkt sig i fotbollsmatcherna och i allehanda andra sportsammanhang, så han blev snabbt populär även bland pojkarna. Sofia sätter fart på gungan och gungar så högt det bara går. Upp i luften. Fram och tillbaks. Det är en härlig känsla att gunga. Nästan som att flyga. Hon undrar om AnnKatrin hade känt det så när hon flög till Thailand. Själv har Sofia aldrig åkt iväg med ett flygplan. Hon tror i alla fall att det säkert också kittlar lite i magen, som när hon gungar. Hennes hårtofsar guppar fram och tillbaka. Solen värmer så skönt och hon blundar hårt.

- Jag måste hitta färgerna, säger en välkänd röst. Jag måste hitta dem innan det är för sent! Var ska jag börja leta?
Sofia öppnar långsamt ögonen och tror att hon ska få se Per bredvid sig. Det är hans röst. Vilka konstiga saker han säger. Hon slutar upp att ta fart med benen. Sakta låter hon gungan stanna av och öppnar ögonen helt och hållet. Duns! Förskräckt finner hon att gungan har försvunnit och hon sitter på marken. Men det är inte grus på marken som det är under gungorna. Det är gräs. Hon tittar neråt med bultande hjärta. Vad har hänt? Gräset hon sitter på är grått, inte grönt. Allting är som en dimma. Hon kniper hårt igen ögonen och gnuggar dem med knogarna på händerna och öppnar dem igen. Ingenting har förändrats. Allt är fortfarande lika grått. Inte bra gräset utan allting runtomkring henne är grått. Himmel, buskar, stenar, blommor. Det finns inga färger någonstans. Så hör hon samma välbekanta röst igen någonstans bakom henne.

- Jag måste hitta färgerna.
Pers röst. Varför pratar han om färgerna? Vad menar han? Sofia reser sig upp och ska till att borsta av sina nya lila byxor. Vad har hänt? Hon ser nu att även hon själv är helt grå. Med bultande hjärta ser hon ner på sig själv. Grå tröja, grå byxor, grå skor. Allt är bara grått. Mörkgrått, mellangrått, ljusgrått. Tårarna bryter fram i ögonen. Storögt försöker hon se någonting. Någonting utöver allt det där tråkiga grå. Hon gnuggar sig återigen i ögonen och tittar igen. Blinkar några gånger och så ser hon ett landskap framför sig. Ett helt okänt landskap för Sofia. Hon står i ett högväxt gräs som räcker henne långt upp på vaderna. Lite längre bort börjar ett skogsområde och i fjärran syns en bergskedja. Berg? Inte finns det väl några berg där hon bor. Var är hon? Har hon svimmat? Drömmer hon? Allt är grått. Inget annat. Som att vara insvept i en dimma. Åtminstone tror Sofia att det är så att befinna sig i en dimma. Hon har aldrig upplevt det. Återigen rösten som är så lik Pers.

- Jag måste hitta färgerna.
Hon ser honom inte. Men hon hör rösten tydligt. Lite tvekande börjar hon gå mot platsen där rösten hörs. Förbi ett par buskar, runt en sten, genom en liten träddunge. Snart ser hon en meterhög sten och på den står en pojke. Han står med armarna sträckta mot den grå himlen. Pojken är lika grå som Sofia. Lika grå som allting runtomkring. Och han ser ut precis som Per. Det ser Sofia. Hon stannar strax nedanför stenen och tittar upp på honom.

- Hej, säger hon med låg röst.Hon känner sig blyg. Hon har ju aldrig pratat med Per i skolan. Nu känner hon att hon måste prata med honom. Det verkar ju inte finnas någon annan än de två i den grå världen och hon måste få ett svar på var hon här någonstans. Vad han menar med orden som han säger . ”Jag måste hitta färgerna”. Vad menar han? Visst ser Sofia att det inte finns några färger på den underliga plats som hon befinner sig, men vad menar den grå Per med att han måste hitta dem? Man kan väl inte bara gå runt och leta rätt på färgerna och sätta dit dem som om man befann sig i en målarbok! Pojken vänder sig hastigt om och ser ner på henne med ett leende. Ett igenkännande leende. Så hoppar han vigt ner från den stora stenen och hamnar precis framför Sofia. Sofia ler tillbaks då hon ser att det verkligen är Per. Det känns tryggt att ha träffat någon som hon i alla fall vet vem det är, även om de aldrig har pratat med varandra. Per med det mörka håret och de himmelsblå ögonen. Per med smilgropen i kinden. Men nu ser inte Sofia det för Per är lika grå som hon själv, men det känns ändå bra. Det är ju någon som hon känner. Någon som är bekant. Per från skolan. Som går i klassen över henne. Hon såg honom på skolgården då hon gungade. Och nu är han här. Liksom hon själv. I det grå landet.

- Jag visste att du skulle komma till slut Aifos, säger den grå Per och ger henne en puss på kinden.
Sofia känner hur det hettar till i kinderna och just då är hon glad över det grå så inte Per kan se hur hon rodnar. Hon fnissar lite blygt och tittar ner på sina grå kläder och det grå gräset..

- Jag heter Sofia, säger hon bestämt.
Per ser oförstående på henne.

- Sofia är väl inget namn. Du heter Aifos, det vet jag väl.
Sofia bestämmer sig för att inte prata mer om saken. Det hade ju ingen större betydelse. Om hette Sofia eller Aifos. Hon är bara så glad att hon inte är helt ensam i det grå landskapet.

- Vad heter du själv då?
Pojken skrattar.

- Men vad är det med dig Aifos. Du vet att jag heter Bajou.

- Jaha, suckar Sofia - Aifos.

- Var ska vi börja leta, undrar Bajou?

- Leta efter vad?

- Färgerna så klart. Du ser väl att färgerna är borta!

- Jo naturligtvis ser jag det, håller Aifos med om. Men hur ska vi kunna hitta dem då?

- Jag är nästan säker på att det är Miroon som har gjort det här. Han tycker om att ställa till oreda. Att göra saker som gör andra människor arga. Det måste vara han. Men det är ingen idé att leta efter honom. Även om vi hittade honom skulle han aldrig ge oss färgerna tillbaka frivilligt. Aldrig.

- Jaha, säger Aifos osäkert och vågar inte fråga vem Miroon är. Men om … Miroon har färgerna behöver vi väl inte hitta färgerna, utan bara Miroon.

- Han har dem inte, säger Per – Bajou bestämt. Han har tagit bort dem och gömt dem någonstans. Eftersom färger är en glädje kan han inte ha dem med sig, det är för farligt för honom. Han vill bara inte att andra ska glädjas åt någonting. Ändå har han själv ingen nytta av dem då han inte kan vara nära något som ger lycka eller glädje.
Hon förstår ingenting, men vill inte verka dum inför Per - Bajou, så hon börjar gå bort mot träden som avtecknar sig i fjärran.