Ellas berättelse

Lisa är död. Lisa är död. Lisa är död. 
   De tre orden mal och mal i mitt huvud, medan benen bara fortsätter och fortsätter. Hem. Jag måste hem. Medan jag fortsätter springa tänker jag på att Lisa vägrade byta skridskor med mig. Först när mamma möter mig i dörren och frågar: "Ella, var är Lisa?" kommer tårarna.
   Lisa, min tvillingsyster. Lisa, som just försvann in under isen nere på sjön. Lisa, som plaskade och skrek och försökte ta sig upp. Som ropade att jag skulle hämta hjälp men som i nästa stund drogs in under isen av strömmarna. Lisa som är borta.
   Borta för alltid.
   Ändå kan det inte vara mer än ett tio minuter sedan hon hånlog mot mig. Sa att om jag varit mer försiktig med mina skridskor hade de varit lika snygga som hennes. Och Barbiedockan som hon hittade i mitt rum i morse. Hon hade ropat till mamma, sagt att jag tagit den, den jävla skvallerbyttan. Jag känner att tårarna är varmare än mina frusna kinder, men att de blir kalla när de rinner in, innanför halsduken.
   "Var är Lisa?" Mamma frågar igen och nu berättar jag att hon gått ner sig på isen.

"Men jag sa ju åt er att bara hålla er nära land!"   Till och med när Lisa är död är det jag som får gräl. Det var inte jag som gick ner mig i vaken, men det är jag som får skäll. Jag gråter av harm, och mamma tolkar det som om jag skäms för vad vi gjort och att jag är ledsen för Lisa. Hon förstår ingenting. Och kanske är det är bra.
   Nödvändigt.
   Och aldrig ska någon få veta att jag kastade iväg Lisas boll ut på isen. Och inte att jag sa att hon var en feg liten skitunge som inte vågade hämta den. Och att hon faktiskt fick vad hon förtjänade.
   Skridskorna slänger jag in under trappan. För en gångs skull slipper jag höra mammas eviga tjat om att torka skenorna.
   Istället hör jag henne rusa ut, ropa Lisas namn. Gång på gång. Med gråt i rösten. Eller så är det panik.
   En stund dröjer jag mig kvar i köket, ser att det börjat snöa ute. När jag inte hör mammas röst längre går jag upp till mitt rum. Tänker att det lugnar väl ner sig snart och undrar vad som nu förväntas av mig. Ska jag gråta eller vara stark? Är det jag som ska trösta mamma nu? Ja, kanske är det så.
   Medan tiden går märker jag att min glädje suddats ut, bit för bit. Snart är den helt försvunnen. Det är när jag förstår att inget är förändrat. Att allt  fortfarande bara kretsar kring Lisa.
   Fast hon är död.

Nalle ler mot mig från sin plats på sängen. Han vet ännu inte vad som har hänt. Det är därför han ser så glad ut. Eller så förstår han precis.
   "Så olika, men ändå tvillingar?" Så säger alla om oss. Hon blond och söt, jag mörk och ful. Och trots att pappa säger att jag kommer att växa upp till en riktig skönhet så är det ändå Lisa alla älskar.
   Lisa, den söta och snälla. Den försiktiga mesen. Den som aldrig bråkar och aldrig tar sönder saker. Lisa som inte klipper håret av Barbiedockorna, som inte låser in marsvinet i klädkammaren och inte svär åt mamma. Lisa, som inte är som jag.
   Jävla Lisa.

Medan jag väntar på att mamma ska komma tillbaka, eller bara på att något ska hända - vad som helst, kryper jag upp i sängen och tar Nalle i famnen. Stirrar mot fönstret. En ensam flinga landar på glaset. Klamrar sig fast, som om den sitter där och glor in på mig. Glor medan den sakta glider nedåt. Till sist tappar den taget och rinner ner mot fönsterblecket medan alla snöflingekompisarna tittar på.
   Jag vet att alla önskar att jag vore som Lisa. Varje gång fröken ringer för någon skitsak, varje gång Lisa lipar och skvallrar på mig. Varje gång hon visar sina blåmärken och varje gång det försvinner pengar ur mammas börs.
   Satans Lisa.

Utan att jag märkt det har Nalle förlorat både armar och ben. Bara huvudet sitter kvar på kroppen. Han hånler mot mig. I en hög på golvet ligger armarna tillsammans med en massa ludd. Benen trycker jag in under kudden. Sedan sliter jag av honom huvudet.
   Och jag hoppas att Lisa fryser där under isen. Hoppas att hon ser det ogenomträngliga istäcket och förstår att hon aldrig mer ska komma hem. Och att jag kommer att få alla hennes saker. Utom skridskorna.
   Nu har de bara mig. Nu kan de inte älska någon annan.
   Eller kan de det?
   Kan man älska den som är död?
   Jag tittar på resterna av Nalle och stoppar allt i papperskorgen.