Han

Han kommer oskadd och plötsligt med lastbilar som han täljt till pojkarna. Säger att de liknar lastbilen han själv kör varje dag. Ungarna glada och nöjda med att ha honom hemma. Ser inte hans trötta ansikte eller vad blicken har sett.
Anna plockar fram något att äta medan han hänger av sig ryggsäcken och tyst står med deras minsta i famnen. Pojken klappar pappas kind. Får linjerna i den att rätas ut.

Tre ynka dagar, sedan kallar fosterlandet.
Tre ynka dagar där Anna nästan lyckas glömma. Nästan hinner inbilla sig vanligheten.
Tyst packar han sina saker.
Det är en tydlig film i hennes huvud, det där packandet. Värre än allt annat i hennes trettiofyraåriga liv. Hon gör smörgåsar. Står med ryggen till. Anstränger sig för att inte vara ett klängande fruntimmer.
Pojkarna är runt honom. Vill hjälpa till, tittar storögt på bössan som han hängt över stolsryggen.
Anna brer rejält med smör på brödet. Hon hör honom haka rocken från kroken.
Klarar han sig med fyra smörgåsar? Saltat kött ovanpå smöret medan han knäpper alla de där knapparna.
Lägg ihop smörgåsarna medan han drar mössan ner över det kortsnaggade håret.
Slå in i papper och ner med dem i hans ryggsäck. Hon lägger dem försiktigt ovanpå allt annat. Drar ihop och stänger till. Han tar ryggsäcken från hennes händer. Nickar och stryker lätt hennes axel.
Nå, jag far nu. Var snäll no pojkar å så hjälper ni mamm.” Han rufsar pojkarna turvis i håret.
Samma ord, alltid. Så är han borta. Hon tittar inte längre i fönstret för att se honom försvinna längs vägen. Hon står bara kvar vid bänken och blundar hårt, koncentrerar sig på att andas i jämn och lugn takt. Det här är deras liv nu. Lika som för så många andra. Han kom i alla fall hem den här gången.

Ni är trygga här hade han sagt. Ingen kommer att bomba Nykarleby, det är en alldeles för liten stad. Drygt tusen invånare är inte mycket att ge sig på.
Hon vet att det är så.
Alla säger samma sak. Ingen bryr sig ens om mörkläggningsordern.        Gatubelysningen mitt i stan lyser om kvällarna. Alla fönster ger ut sitt sken utan tjocka mörkgardiner. Det är en livskraftig bygd och här gnälls det inte! Man tar itu med det som måste göras bara. Folk tycks tro att den lilla stan är oskyldigt befriad från krig och plågor. Fast männen är borta och maten är knapp. Det är betydligt värre i resten av Finland har hon hört. Barn som evakueras och lämnas bort.
Hon har i alla fall barnungarna kvar.