Kapitel 1

Det var ett helt vanligt kontor men just nu var det mer som en rättssal. Domarrektorn satt vid sitt bord med något som antagligen skulle föreställa en sträng blick bakom glasögonen. Hans buskiga ögonbryn spretade åt olika håll och såg nästan ut att trassla in sig i bågarna. Gubben stirrade stint på Simon utan att säga ett ord, körde någon sorts vänta ut taktik tydligen. Intill domarrektorn stod hans klasslärare med armarna i kors och hade nog skvallrat allt hon orkade. Simon Andersson var dömd på förhand av kärringen som kallade sig pedagog men som i själva verket var en svenskhatare. Två idioter, trygga med raden av pedagogböcker bakom sina ryggar. Med sina strängförstående blickar.
Simon hade inga problem med att vänta.
Rektorn harklade sig. Släppte honom med blicken och tittade på lärarkärringen som om hon var hans moraliska stöd. De där två hade säkert ihop det. Band varandra vid sänggaveln och piskade.
”Simon”, började rektorn och lät för en sekund blicken fara över honom för att snabbt vika ner i sina papper igen. ”Det måste bli ett slut på de här trakasserierna Simon.”
Så det var brottsrubriceringen. Trakasserier. Välkommen till riket som styrs av dårar. Simon fnös. Rektorn var skiträdd att bli kallad rasist. Sanningen förbjöds och tystades ner i riket Sverige.
”Vi har detta kulturmönster på den här skolan Simon.”
Föreläsningen om alla människors lika värde var på gång alltså. Men han skulle inte kunna ta ifrån honom förmågan att tänka själv! Det skulle bara göra övertygelsen starkare.
Rektorn hade tydligen dille på pennor. Två burkar proppfulla med reklampennor stod på bordet. Kanske snodde han dem. Plockade på sig pennor på varenda ställe där de fanns. Sen satt han här och radade ut dem över skrivbordet –
”Vad har du egentligen emot människor med en annan etnisk bakgrund?”
Simon ryckte på axlarna. Trodde dom att han var dum? Patrioten får ta mycket skit. Så var det.
Kärringen stod kvar bredvid rektorn som om hon inte vågade annat, försökte vara sträng och tillrättavisande i ögonen, hade för mycket läppstift. Gillade rektorn de där små brösten och de där hästbreda höfterna?
Hennes blick vek först och hon lindade armarna hårdare i varandra.
”Vi är stolta över den här skolan och försöker att inte lägga fokus på just etniciteten utan på individen”, malde rektorn på.
Visst. Han hade en fet lön för att sitta och säga sånt.
Simon ställde sig upp, orkade inte med det här längre. Bredde sakta ut axlarna.
”Sätt dig!”
Försökte kärringen och pekade på stolen.
Han fick hennes ögon att vika undan ännu en gång. Som om hon bränt sig. Sen föste han undan stolen och gick mot dörren.
”Simon! Vi var inte klara här än!”
Simon fnös åt rektorns rop och slängde upp dörren. Tvingade stegen till marschtakt och lämnade rummet som om de två andra inte fanns. Inte syntes. Han passerade den gigantiska kopiatorn, anslagstavlan ovanför fylld med lappar. Rektoridioten kunde bara hota. Tomma hot och kulturmönstersvammel var allt han hade. En rad brevfack för lärarna hängde på väggen intill dörren.
Det var tomt bakom honom.
Överst tronade rektorfacket. Dymolappen där det stod Carl-Johan Landqvist släppte lite i ena hörnet som om någon försökt peta loss den. Man borde fullfölja tanken och klistra upp den på skolplanschen med bondgårdsdjuren på väggen mittemot. Det fanns ett par präktiga svin på den. Han fick fram ett av sina blågula informationsblad ur jackfickan och släppte ner det i rektorfacket.
Utanför rektorsexpeditionen tog han fram en svart tuschpenna ur jackfickan och skrev över dörren.

Välkommen till riket där lagen styrs av dårar. Där sanningen förbjuds och tystas ner.
VÄLKOMMEN TILL RIKET SVERIGE!!!