Prolog

Morfars röst var genomskinlig som glas.
Simon ville skrika så fort han sett morfars min, han ville hämta fiskegrejerna och dra morfar ut ur allvaret. De skulle sitta på varsin sten och kasta. Där behövdes inte allvar eller ens ord.
Morfars hand, shit vad kall han var! Han lade kallhanden över Simons. Det ryckte i Simons hand. Han försökte tvinga kvar den under morfars. Som att ha handen under en kall död fisk. Simon drog undan.
Morfar log lite, lutade sig tungt fram med armbågarna mot knäna och knäppte händerna framför sig. Gjorde något med fötterna så skorna knarrade.
Simon hatade allvar. Skulle morfar också börja snacka allvar och skolskit. Sånt hade Simon nog av ändå. Men morfar hade sagt något annat och hur Simon än försökte hålla för öronen trummade ordet som pingpong i honom. Cancer.
Simon ville inte minnas det där. Han drog sig i håret tills han bara mindes ljudet. Han hade kastat sten. Den största han kunde hitta hade han plockat upp och vägt i handen. Måttat, och kastat. Busskuren rasade i ett skönt kras runtomkring honom. Han stod i glasregnet och slapp tårarna.